Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Agneta Pleijel aktuell på två stadsteatrar.

Publicerat måndag 1 september 2003 kl 07.46
Agneta Pleijel har arbetat med två dramatiska samarbetsexperiment. Dels i på stadsteatern i Göteborg, där pjäsen "Frigiven" hade premiär den 29/8. Där har hon, tillsammans med de yngre dramatikerna Lisa Langseth och Lucas Svensson skrivit en pjäs som utspelar sig efter göteborgskravallerna. De två flickorna Josefin och Edith sitter båda fängslade och de skriver brev till sina respektive föräldrar. Langseth och Svensson har skrivit flickornas roller, Pleijel båda föräldrarollerna. Regissör är Carolina Frände. På Stockholms Stadsteater spelar Gunilla Nyroos och Lennart Hjulström mot varandra i egen regi, men i samarbete med Pleijel. Pjäsen heter "Vid floden" och handlar om två åldrande syskon. Premiär 30/8. (Pjäsen "Vid floden" utkommer även i bokform, då tillsammans med Pleijels tidigare pjäs "Standard Selection".) Anneli Dufva har rest landet runt och sett både "Frigiven" och "Vid floden":
"Du tror att du står närmare någon slags högre sanning bara för att du har studerat det samlade patriarkala översittararvet" så säger, ja, eller skriver, Josefin - till sin pappa. Han den ideale arbetaren, av gammal sort - fackligt aktiv och sprängfull av vetande med kunskap som det högsta värdet av alla, han får slängt i ansiktet att "det handlar inte om kunskap, det handlar om makt." Mia Höglund-Melin gör en ung människa utan kompromissvilja och utan tilltro till det rättssystem som straffat så många demonstranter, men inga poliser. Och mötet med Henric Holmbergs gode, afrikaromantiker till pappa - det är på sätt och vis bara en variation på teman som Pleijel sysslat med mycket i sin dramatik; tydligast i "Ordning härskar i Berlin", om Rosa Luxemburg och i "Kollontaj": vad händer när idealen möter realpolitiken? går det att nå de politiska målen på fredlig väg? Men det intressanta med Frigiven är ju att konflikten här inte är historisk, Göteborg är nyss och nu - och att den så starkt fått kött av generationsmotsättningen, som i sig, genom det här grupparbetet med tre dramatiker, får en helt annan stuns än det hade varit möjligt för en dramatiker att ge den. Både språkligt och i hållningen hörs det, känns det att det är olika röster som talar. Regissören Carolina Frände har också lyckats med den knepiga uppgiften att gjuta sceniskt liv i något som faktiskt är en utpräglad idédiskussion och där skådespelarna ju egentligen aldrig möts. Några stolar, några danssteg bara, sen räcker orden. Det finns lätthet och humor i gestaltningen - en ton som kan kännas igen från ett bättre tonårstjafs. Men - det är inget tonårstjafs, det är det som är poängen - om Frigiven har ett budskap är det: ta aktivismen på allvar, ta rättsrötan på allvar. Och det är oerhört spännande, tycker jag, att följa Jasenko Selimovic medvetna satsning på att placera samtiden på scenen, att låta teatern så konkret bli en röst i det där nödvändiga offentliga samtalet. På Stockholms Stadsteater flyttar däremot Pleijel inomhus, och inåt i problematiken. Med en lätt absurdism låter hon två gamla syskon mötas i moderns lägenhet, där brodern inordnat sig bland ständigt växande tidningshögar och ohyra. Det är en pjäs i det mindre formatet, som nog borde spelas som en enaktare, och som säger något om ytterligare en ålder; den sista - där minnet ibland verkar gå på rutin, ett liv har krympt till några fraser. Pleijel och skådespelarna verkar söka bortom fraserna, genom att undra och fråga - och det är väl just den gesten, att vilja veta, även sent, och det lika starka behovet att hålla på sitt, även sent, det handlar om. Lennart Hjulströms blida och hemliga gestalt en Beckett-figur, ett öde. Anneli Dufva
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.