Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Hevonen Häst?!

Publicerat tisdag 2 september 2003 kl 08.55
Hevonen Häst: titeln på Annika Korpis debutroman är lite udda. Kulturnytts efterforskningar har lett oss till slutsatsen att den är hämtad ur en ramsa man plågat skolbarn med; en rimmad ramsa där man med allitterationens hjälp bankat i de små barna vad sånt som häst heter på finska, eller vad pappi heter på svenska. Marie Lundström har läst Annika Korpis "Hevonen häst".
ja titeln är ett snitt ur en tvåspråkig ramsa, och boken flyger oss upp till ett tvåspråkigt land: rallarrosland, polcirkelland - finskan blandar sig med svenskan i köken. Med lite god vilja listar jag ut att vi befinner oss någonstans i Tornedalen, med Haparanda på bilavstånd. Varför man nu ska veta det - den här boken är i alla fall av den sorten som från första sidan ritar upp sin egen karta. Först fattar jag ingenting - vem är den där Lady Jenna som det pratas om som en självklarhet? Dr Rosenstråhle? och Nivea Larsson då, hon som kissar överallt och hela tiden? Att börja läsa boken är att stå ut med att gå vilse. När det är gjort, blir man belönad. För där inne, upptäcker jag, finns en struktur, det är nästan som att befinna sig inuti en bra diktsamling, där ord och begrepp laddas, får sin egen betydelse - precis som vanliga ängar och stjälkar liksom förvandlas medan man läser Ann Jäderlund, får begrepp som Familjebilden sin alldeles speciella innebörd i Annika Korpis historia. Det hela är egentligen en tragisk berättelse, om lilla flickan med inlagd psykiskt sjuk mamma, utlandsjobbande pappa, storasyster på gränsen till sammanbrott. Det finns ingen som kan ta hand om lilla Eila, det är därför hon skickas upp med flyg till farmor i Polcirkelland. Men eländet blandar sig med bokens måste jag säga smittande nyfikenhet på språk, både finska, engelska och svenska, och här skiljer sig boken från många andra kvinnliga debutanters berättelser om utsatt flicka - den här är inte alls självömkande. Nej, här verkar språket ungefär som hos Kristina Lugn, visst är det bleka döden som står och skrattar i texten hela tiden, men när lilla Eila sörjer en grans död, är det med konstaterandet: "En julgran är nästan lika gammal som en högstadieelev". En annan mening: "Att vara närmast anhörig är att vara närmast döden", klingar också lugnskt lakonisk för mig. Ja, det är faktiskt poeter jag kommer att tänka på, Catharina Gripenberg är en annan, när jag läser Annika Korpis bok. Och kanske är det så att nu, när poesin flyttat sig allt längre bort från berättandet, då finns det plats för såna här romaner. En lucka för bångstyriga, språkutmanande böcker som fortfarande berättar. Ett tag var det i prosapoesin man hittade de här böckerna. Nu är det, tror jag, snarare bland poesiprosan man ska leta. Och bli riktigt glad för det man just nu hittar. Marie Lundström
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.