Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Doktor Glas

Publicerat onsdag 3 september 2003 kl 09.19
Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas, behandlar temat kan det vara rätt att döda och hur långt kan man gå för kärlekens skull? Regissören och skådespelaren Thorsten Flinck har dramatiserat, regisserat och bearbetat historien om den oälskade doktorn. Men föreställningen har omgivits av en hel del bråk. Bolaget som äger de juridiska rättigheterna till pjäsen vill förbjuda Flincks uppsättning och hotar med polisanmälan eftersom Söderbergs texter inte får användas fritt förrän år 2011, sjuttio år efter hans död. Men premiär blev det ändå i går kväll. Och Jenny Teleman var där.
Det är ensamt att vara ensam. Att vara en läkare med vetskap om allas små hemligheter men som själva livet går förbi, som Doktor Glas. Att vara en kvinna i ett äktenskap man inte vill ha, som fru Gregorius. Eller vara skådespelare själv framför alla på doktorns ensliga mottagning. En skådespelare som har sig själv, en röd skinnstol ihophållen med maskeringstejp, en vas med mörka rosor, ett imponerande skrivbord med en mycket låg liten stol att sitta på och ett Aftonblad där det står att Thorsten Flinck enligt en anonym källa är juveltjuv. Och en hängsnara. Allt vill vi ha, allt vill vi vara, så säger Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Vasateaterns Thorsten Flinck. Som verkligen spelar den ledsne doktorn när han låter den älskade fru Gregorius gestaltas av en vit sjal, låter sjalen sitta ner och säger till sjalen att såja såja allt blir bra. Eller sitter i en kista och planerar ett mord. Ingen frusen förläst läkare utan en ironisk och gråtfärdig och rasande sån. Som är Thorsten Flinck när han hånler åt Aftonbladet och väsgråter ”detta är ett fiasko”, tappar fokus och vädjar till några ur publiken som av någon förunderlig anledning går sin väg att ”stanna snälla stanna”. Ibland är han lustigt nog också revykomiker, när han härmar herr Gregorius, han som ska dödas, slafsar och dreglar och gör honom till en padda. Ibland är han allihop, världens ensammaste män, när han ställer sig upp och försöker få en föreställning som vajar och rister och hela tiden är på väg att kantra åt alla håll, att få en mening och styrsel genom stirra på oss och via Söderberg ropa DET ENDA SOM RÄKNAS ÄR ATT TA STÄLLNING. Det är mycket bra. Och inte så bra. Det är en text som sjunger och skär. I en perfekt och lättsinnig bearbetning som rymmer allt som behövs under de knappt två timmar vi är där. Och till sist blir Söderbergs historia om moral, kärlek och handling en föreställning om att vara älskad eller inte. Om att nå fram till dom som sitter därute eller inte. Att vara skådespelare och stå som med tunn hinna av glas mellan sig och publiken och så djävulskt gärna vilja nå ut, berätta, peka, titta vilken grej, vilken bedårande skönhet denna berättelse är. Och det blir underbart då och då när det rister och knakar i glaset och pjäsen liksom blir av. Och det blir hemskt ensamt däruppe på scenen när det inte spricker och replikerna liksom inte vill vara med utan snubblar och tjocknar och trängs på doktor Flincks tunga. Men aldrig fånigt, aldrig tråkigt, aldrig skuggan av viljelöst. "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Säger doktor Glas med Söderbergs ord. Tack för det säger man då, tack för att du försökte, tack för att du ville tala med mig. Och den viljan bär långt, långt förbi tappade repliker och segt glas. Jenny Teleman
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.