Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DAGBÖCKER

Dagbok: rapport eller process

Publicerat fredag 22 maj 2009 kl 08.54
Joyce Carol Oates. Foto:Scanpix

Dagboken är en slitstark litterär genre. Ibland väcker den debatt; som Lars Noréns En dramatikers dagbok gjorde när den kom ut för ett år sedan. Tidskriften OEI ägnar en stor del av sitt nya nummer åt just Norén – (det är texter tagna från ett symposium som hölls på Stockholms Universitet i vintras). Men idag är också utgivningsdag för Joyce Carol Oates dagböcker mellan åren 1973-82 – en bok som för övrigt författaren Sara Stridsberg skriver om i nya numret av Vi läser. Dagböcker på längden och tvären alltså.

Att Lars Norén laborerar med och reflekterar över sitt jag i sina dagböcker – det är nog alla överens om. Skiljelinjerna visar sig när man sen ska värdera och tolka hans reflektioner. I nya numret av OEI kan man läsa hur forskare och skribenter försöker fånga och beskriva Noréns svarta tegelsten till bok. Ulf Olsson kommer åt någonting väsentligt när han skriver om hur Norén inte avger rapport, hans dagbok inte sammanfattar hans liv, utan skriver livet, ÄR arbete. Joyce Carol Oates är på många sätt väldigt olik Norén – hon för journal, avger rapport, även om det är uppenbart hur också hon ser sin dagbok som arbete. Och lär man sig någonting om Joyce Carol Oates av den här dagboken så är det att hon är närmast besatt av sitt skrivande. Någon gång får hennes man bära bort henne från skrivbordet när hon kört fast i ett romanprojekt och bara inte kan släppa det; bokstavligen håller sig fast vid manuset.

Oates. Eller Joyce Smith som hon heter privat. Lyckligt gift med Raymond Smith, frivilligt barnlös, lärare vid prestigeuniversitetet Princeton. Produktiv. Så produktiv att det verkar omänskligt. Så produktiv att hon själv flera gånger skriver om hur produktiviteten i sig hotar hennes status som författare. Redan då, för 30 år sedan, är hon aktuell för nobelpriset. Men redan då har hon kanske skrivit för mycket, tänker hon. Men hon måste skriva, kan inte leva utan att skriva. Hennes dagböcker handlar därför också mest om skrivandet, om litteratur och om den litterära världen. Hon kan bli sårad, skriver gärna brev till den som sårat när hon blir det. Men hon är alltid rakt på sak, alltid på något sätt reko, och sällan intresserad av sig själv som fenomen, som den JCO hon är i offentligheten.

Kanske är det därför det blir extra laddat de gånger då hon faktiskt begrundar sig själv –  den framgångsrika författare hon blivit, den flicka hon var, vem hon tydligen framstår som i andras ögon. Galen, konstig, skygg. För nog är hon, vad hon än tänker själv, udda i sin asketiska koncentration, med sin magra kropp – så ofta utan hungerskänslor. Hon verkar stå bredvid, fast hon lever ett så socialt aktivt liv. Alla dessa middagar, bjudningar, utställningar, konserter…

Och jag förstår Sara Stridsberg, som i sin artikel i VI läser efterlyser den våldsamma, skrämmande författaren Oates, som söker ett bevis på att hon är hon. Samtidigt som jag tycker att Oates inre värld och förmåga ändå sipprar igenom, hur det blir alltmer uppenbart att det är kraften i den som kräver detta på ytan så prydliga liv. Men – visst – så öppet självförbrännande som hos Sylvia Plath eller så självutlämnande som hos Lars Norén – det blir det inte.

Anneli Dufva

anneli. dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".