Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kalevala, med språng.

Publicerat måndag 8 september 2003 kl 07.55
Under en 130 mil lång vandring i Karelen nedtecknade doktor Elias Lönnrot de folksånger som, i hans version, skulle bilda det finska nationaleposet Kalevala; utgivet första gången 1835. 1999 kom en svensk nyöversättning, av Lars och Mats Huldén - och det är den som ligger till grund för regissören Lars Rudolfssons föreställning "Kalevala", som hade premiär på Stockholms stadsteater i helgen. Maria Edström var där.
"Orden saftar sig i munnen, sägner samlar sig och faller, far som forsar över tungan, tillrar mellan mina tänder" Så låter det i inledningsstrofen i far och son Huldéns just saftiga och tillrande översättning, 50 sånger på nästan 400 sidor! Herregud, tänker man, hur har Rudolfsson tänkt sig gå att iland med det här? Jo, stora scenen är helt tom, ingen dekor, inte en pinal. Bara tygstycken markerar land och hav, en rullande tom vägg avgränsar ibland scenrummet. Istället är det kostymerna som blir till ett slags scenografi - Kersti Vitali har skapat ett grundackord med blonda hår, blåa bomullsklänningar, vadmal och ull - med insprängda kontapunkter: Lite Kusturica över Steve Kratz kvinnokarl Lemminkäinen, lite Almodavar, eller kanske Lorca över Claire Wikholms Pohjafru, och något tvetydigt, något av en karelsk bookmaker över Carl-Åke Erikssons Väinämöinen - denne vattenmoderns son och Kalevalas trickster. Så långt är allt frid och fröjd. Men eftersom Rudolfsson och dramaturgen Jan Mark har valt att kraftigt förkorta den stora texten, men ändå hinna med hela storyn, så faller mycket på ensemblen som inte bara med sina röster utan också med sina kroppar, spelar fram hela eposet som ett slags teaterdans. Och det är en knepig form, för även om det är aldrig så vackert och fyndigt när en flicka förvandlas till en fågel, så kan det bli lite väl illustrativt. Texten har inte blivit rörelse, utan det hela blir lite av föredrag med diabilder. Berättandet blir på nåt vis så linjärt, så att mycket av djupet i "Kalevala" går förlorat. Men å andra sidan - Rudolfsson har den där magiska förmågan, likt storheter som Robert Wilson och Frank Castorf att få Stockholms stadsteaterns ensemble att blomma upp och överträffa sig själva. Som ordduellen mellan Claire Wikholms Pohjafru och Ilmarinens mamma spelad av Lis Nilheim, efter giftermålet mellan deras barn - än så länge årets scen. Eller Iwa Bomans knotiga skogfru med mössa, eller Pia Johansson i sin stora sorg som Kullervos mamma, eller Suzanna Dilbers Marjatta, som blir havande av ett lingon - en hoppsaspringande familjeflicka i vita tennissockor. Helt underbart! Så, även om "Kalevala" på Stockholms stadsteater har en slagsida åt att bli lite av en "Illustrerad klassiker", en språngmarsch genom Karelen på fyra timmar, så känner man sig inte bara andfådd utan också rätt upplivad efteråt. Maria Edström
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.