Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Augustin Erba romandebuterar

Publicerat torsdag 28 maj 2009 kl 07.45
Augustin Erba Foto:Sandra Löv

Augustin Erba, född 1968, är verksam som journalist och producent vid Sveriges Radio och Sveriges Television. Han fick uppmärksamhet för sina texter i antologierna Uppdrag Pappa och Uppdrag familj och nu debuterar han som romanförfattare med boken Ensamhetens broar. Johanna Koljonen har läst den:

Omslaget är grönt som en uniform och dekorerat med diskreta militaristiska detaljer. Det och titeln, Ensamhetens broar, utlovar en melankolisk berättelse om våld och depression. Om individer som kläms halvt ihjäl av machostrukturerna i lumpen och sedan aldrig riktigt finner sin plats i samhället eller livet. Precis så blir det. Men trots romanens gripande och sorgliga handling, trots att man nog skulle kunna kalla det här en viktig bok om viktiga frågor, så blir det aldrig kvävande tungt. Tvärtom är det direkt lättläst. Kapitlen är korta och språket är rakt.

Berättaren, Peter, är en man vars hela vuxenliv har präglats av enorma skuldkänslor. Nu försöker han skriva ner vad som verkligen hände den gången för tjugo år sedan, när en gravid kvinna blev skjuten till döds i en olycka som inte riktigt var en olycka. Det blir en plågsam historia om tiden i lumpen, om hur han kommer in som Peter och förvandlas till Johansson. En normal kille som varken är ond eller god, stark eller svag, men som inte vill bli hackkyckling och försöker passa in i maskineriet.
   Bokens egentliga huvudpersoner är Peters barndomsvän Fredrik och plutonkamraten Samir. De drivs av sina övertygelser till att bryta mot reglerna, ifrågasätta befäl, och utmana den sociala ordningen på regementet. Fredrik och Samir har svåra erfarenheter i bagaget och vet vilka de är och vad de tror på. Men Peter har haft en alldeles vanlig uppväxt och är omogen jämfört med dem. Han vågar inte ta deras parti, han ser liksom inte ens alltid varför de envisas med att vara så himla besvärliga.
    Den vuxne Peter som ser tillbaka förstår mycket mer. Och för läsaren blir det ännu tydligare hur de barnsliga maktkamperna i det militära kan skapa situationer där det till synes omöjliga snart blir oundvikligt. Och hur ingen tar ansvar.Som i alla de bästa berättelserna om armén låter Erba sina värnpliktiga representera hela samhället. I de lättbegripliga relationerna mellan Johanson, Jervas, Grönfors och de andra målar han upp ett komplicerat mönster av klass, kultur och manlighet. Men det där stannar för det mesta mellan raderna. Budskapet distraherar inte från själva berättelsen.

Visst märks det ibland att Erba är debutant. Den vuxne Peter blir aldrig lika tydlig för läsaren som hans yngre jag. För när det gäller långvariga psykologiska följder sviktar berättandet nu och då. Och när Erba låter Peter ge sig på metaforer, och han jämför ett dödligt skott med ett fästingbett, är det nog trovärdigt som något en outbildad privatperson skulle kunna skriva, men inte alldeles lyckat som en bild i en litterär roman. Men det här är småsaker som jag kanske inte ens skulle nämna om det inte var så uppenbart att Erba är en begåvning som kommer att bli ännu bättre längre fram.
   För ser ni, djupt försjunken i Peter Johanssons olyckliga liv känner jag som läsare en nästan olämplig optimism inför framtiden. Jag kommer på mig själv med att tänka att nånstans sitter nog Augustin Erba och skriver på sin nästa roman. Och jag vet redan att jag kommer att vilja läsa den också.

Johanna Koljonen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".