Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Konst

Byggrester och spår av liv

Publicerat måndag 1 juni 2009 kl 07.46
Clay Ketter. Foto:Mark Earthy/Scanpix

Konstnären Clay Ketter betecknas av Moderna museet som ”en av Sveriges mest betydande USA-importer” Han är född 1961 i Conneticut och utbildad i New York, men sedan över tjugo år tillbaka bosatt på den skånska slätten. I början försörjde sig Ketter som snickare och hantverkare, innan han slog igenom som konstnär i mitten av 90-talet med sina Wall paintings, en sorts ready-mades gjorda av gipsskivor för vägg-bygge. Clay Ketters karriär har nu antagit internationella mått och på Moderna museet i Stockholm har man samlat ihop till en stor utställning med nya och gamla verk.

Det är märkligt hur tydligt en sån här utställning visar hur snyggt allt hänger ihop i Clay Ketter konst. När alla verk får vara med och ge sin länk till kedjan, då blir inte bara helheten, utan också alla delar mycket bättre. Man rör sig längs väggarna i det stora utställningsrummet, både motsols eller medsols går lika bra, kring ett litet trähus på golvets mitt, omisskännligt amerikanskt, med myggnät på verandan och tvärliggande panel i den vitmålade fasaden, men - inga dörrar och fönster, huset är helt obrukbart, utom kanske som gravkrypta, vilket också titeln, ”Tomb” understryker. Det är mycket som andas existens här: Födelse, död, förgänglighet, förintelse. Vill man vara saklig kan man kalla det före och efter. För Clay Ketter är en mycket saklig konstnär, på samma gång spelande rollen som skicklig snickare.  Första gången jag mötte honom för kanske 18 år sedan, byggde han andras utställningar samtidigt som hans egen konst börjat göra kritiker, gallerister och museifolk upphetsade.

Var dessa hyllmoduler och gipsskivor med regelbundna spackelfläckar byggjobb som såg ut som konst, eller konst som såg ut som byggjobb? Visst var det möjligt att skriva många essäsidor om det, och i vårt IKEA-präglade gör-det-själv-land fanns hög potentiell igenkänningsfaktor. Men kunde rimligen någon utanför dom snävaste konstteoretiska trendkretsarna vara intresserad? Jag tvivlade då, och det var inte förrän Clay Ketter förde in komponenten ”efter” som det började kännas angeläget. Alla dom där byggjobben som människor gjort, skåp, socklar, foder och lister, elledningar, kontakter och värmerör. Allt för att det ska vara både funktionellt och hemtrevligt.Sliter man bort allt det där så bara färg och tapetrester är kvar, ser det naket och sorgset ut, men är man i rätt stämning kan det vara spännande och fantasieggande. Vem har bott här?

Och fotograferar man väggen rakt framifrån blir den en vacker bildyta, antingen abstrakt eller konkret. Clay Ketter har i olika projekt rekonstruerat, bearbetat och målat dessa nakna väggytor i flera led så man till slut inte har en aning om vad man egentligen ser. Så visst kan man vara bara estetiskt nyfiken och neutral när väggen suttit på ett gammalt hyreshus i Valencia som rivits i någorlunda god ordning. Men om ytan i stället är en husgrund, fotograferad rakt uppifrån, av ett hus som svepts iväg av orkanen Katrina i Mississippi? Man kan tänka sig Clay Ketter bläddrandes i Time Magazines bildreportage från katastrofområdet och plötsligt se att husgrunderna ser ju ut som hans Trace paintings! Inte undra på att han for dit med fotografen Nils Bergendal och hyrde en kranbil med hisskorg.

Den kraftfullaste bilden är paradoxalt nog en swimmingpool. Man förstås att den legat helt under vatten. Annat vatten än det vanliga, lysande turkosa, nej, smutsigt och gyttjigt som helt fyllt igen poolen med lera och bråte. När vattnet så småningom sjunkit undan har gräset åter börjat växa, på båda sidor poolkanten. Fotot följer exakt bassängens form, och cementkanten funkar som passepartout i bilden. Patetiska metallstegar sticker upp ur gräset, och nere i vänstra hörnet finns en ljusare fläck, där vattnet förmodligen legat kvar längst, precis som när en akvarellmålare låter vatten och pigment torka upp. Ja, där ser ni. Man kan inte låta bli att se.

Karsten Tjurfjell, SR Kulturnytt
karsten.thurfjell@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".