Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DAGBOK FRÅN PEKING 1989

Minnen från massakern: 5 juni

Publicerat fredag 5 juni 2009 kl 06.00

Kulturnytts Göran Sommardal befann sig i Peking vid tiden för det historiska blodbadet på torget vid Himmelska fridens port. Här publicerar vi exklusiva utdrag från hans nu 20 år gamla dagbok. Måndagen 5 juni 1989 cyklade han fram längs Pekings gator, kantade av militärer och uppretade folkmassor.

MÅNDAG 5 JUNI 1989. 

Strax efter tio på förmiddagen cyklade jag i väg, nerför Dong Daqiao Rd. förbi Workers' Stadium. Vid Dong Daqiao var vägen fortfarande barrikerade av två stora le­dade bussar, och stora folkmassor var samlade och diskuterade. Nere vid Jianguo­men­wai fanns också stora människomassor. Överhuvudtaget var mer folk ute än under sön­dags­eftermiddagen, stämningen var mer upphettad, spänd, ilsken och irriterad.
   Vid akveduktkorsningen mellan Östra Ringvägen och Jianguomenwai fanns fort­­farande trupperna som befunnit sig där ända sedan lördagen.

Fortfarande befann sig en del av trupperna i samspråk men den stora folkmassa som fanns samlad där. Ytter­ligare truppstyrkor och militärfordon hade också anlänt söderifrån på Ringvägen. Där hade trupperna upprättat avspärrningar, tydligtvis för att hindra civilbefolkningen från att samtala och fraternisera med soldaterna. En del av dessa vilade ut i den parkficka som finns vid akvedukten. Uppe på akvedukten fanns också ett övergivet militärfordon.

Stämningen på akvedukten var nu, till skillnad från dagarna förut, särskilt på lördagen, mycket spänd. Det var tydligt att order utgått om att hålla civilbe­folk­ningen på avstånd. Vid ett tillfälle när jag befann mig på cykelvägen under själva ak­vedukten utbröt en panikunge, då stora delar av folkmassan rusade tillbaka i riktning österut. Jag kunde inte utröna vad som var orsaken till paniken. 

Sedan paniken lagt sig och folk åter satte sig i rörelse mot akvedukten, en del uppe på akvedukten mot trupp­posteringen och en del under akvedukten för att fortsätta Changanjie (egentligen Jian­guomenwai Ave) i riktning mot Tiananmen.
   Changan, som redan tidigare var barrikaderad med de två sorter av refugstaket, som i vanliga fall avdelar trafiken på gatan, var nu ytterligare sönderkörd av tanks som enligt uppgift med jämna mellanrum drog fram från Tiananmen förbi Dongdan och ner­fartsvägen till järnvägsstationen. Uppenbarligen för att upprätta och bevaka ett militärt revir.

När jag på cykel passerade Dongdan fanns där vraken efter tre utbrända bussar, som fortfarande pyrde. I bussarnas närhet gick två civilklädda soldater (enligt uppgift från förbispasserande civila) som skrek rakt ut "Bixu hui! Bixu hui!", vilket föreföll var en direkt uppmaning till mig att återvända. Detta antagligen som en förberedelse för en av de "tankspromenader" som alltså regelbundet företogs.
   När jag fortsatte ytterligare ett stycke i riktning mot Tiananmen möttes jag åter av samma uppmaning eller snarare förtäckta hot.

Utan att fullföljt min utflykt till det avsnitt av Changanjie som omedelbart leder fram till Tiananmen, vilket jag hade gjort dagen före, återvände jag i riktning österut. I Citic-huset träffade jag några vänner som berättade om nattens och morgonens händelser vid detta avsnitt av Jianguomenwai: tanksframryckningar, nya truppförstärkningar, eldgivning för att skingra och skrämma folkmassorna och brända bilar.
   När jag sedan återvände mot Sanlitun och åter passerade Dong Daqiao, var akti­vister där i färd med att dela ut sorgband, och deras avsikt var att hela befolkningen skul­le bära ett för att visa sin solidaritet med de döda.

Under hela utflykten hörde jag ingen skottlossning. Det står klart att det mesta av de militära aktionerna försiggår under nätterna, i skydd av mörkret. Trupperna har tydligt fått order om att vanemässigt använda eldgivning för att hålla folkmassorna på tillbörligt avstånd, eller att skingra folksamlingar som i deras ögon är alltför stora.
   Fortfarande fanns dock i många gathörn stora människomassor som utbyte erfar­enheter och vittnesbörd om de senaste händelser. En hel del väggtidningar, som ett led i en inofficiella sannfärdig nyhetsförmedling, fanns också uppklistrade på skyltar i gat­hörnen, och de studerades av de förbipasserande.

De flesta men långt ifrån alla affärer var stängda. Fortfarande fanns stånd där man kunde finna både frukt, grönsaker och stapelvaror till försäljning. På en del byg­garbetsplatser arbetade folk fortfarande.

Göran Sommardal
goran.sommardal@sr.se

Läs också:
  
  
  


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".