Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Skräck och äckel med Lars von Trier

Publicerat fredag 5 juni 2009 kl 08.51
Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg FOTO: Christian Gaisnaes

Att Lars von Triers nya film heter Antichrist och att den ställde till med en smärre skandal på filmfestivalen i Cannes kanske dom flesta Kulturnyttlyssnare uppmärksammat. Det gick så långt att han t o m fick ett antipris - av den ekumeniska juryn som ansåg att denna misogyna - kvinnohatande film förtjänade att få ett motpris.

Nå, skådespelarpriset i Cannes gick i alla fall till Charlotte Gainsbourg. Det har talats mycket om könsstympning och om skräckscener i denna film. Vad tyckte då Gunnar Bolin om Lars von Triers Antichrist?

Jag bestämde mig för länge sedan att Lars von Trier förtjänar att kallas ett geni.

Då tänker jag på hans totala gehör, hans förmåga att låta till synes omöjliga infall ta plats i filmerna - och det fungerar eller blir t o m stor konst: Den melodramatiska kitschen och sjuttiotalsrocken i Breaking the waves, musikalnumren i Dancer in the dark, skräcken i Riket eller den avskalade spelplatsen i Dogville.

"Så kan man väl inte göra?" borde varje producent med självaktning möta dessa ideér med. Lars von Trier kan bara svara:

-Jo det kan man, lita på mig så ska jag visa dig.

Med Antichrist är för första gången geniet i gungning.

När melankolins svartalf, som Tegnér diktade om, när den överröstar den gudomliga inspirationen, då återstår bara det som geniet ska slippa att lita till nämligen: hårt arbete. Och under arbetet med Antichrist led von Trier av en depression. Är det därför den är den första film jag sett av honom som bitvis är tråkig och stelt berättad?

Men även om Antichrist har sina svagheter så är Lars von Trier fortfarande vidunderlig, provocerande, bildstormande och fascinerande.

Filmen början är sanslöst vackert med svartvita, krispigt sköna bilder av ett intensivt samlag mellan Honom och Henne, Willem Defoe och Charlotte Gainsbourg. Det pågår till den vackraste musik och korsklipps med deras lille son som sakta kravlar ur barnhagen, klättrar upp på fönsterkarmen och med ett lyckligt leende i slow motion hoppar, eller närmast lyfts och flyger ut genom fönstret och slår ihjäl sig bland de skönaste singlande snöflingor filmhistorien skådat.

Föräldrarna är fullt upptagna med att älska.

Fotografen Anthony Dodd Mantles arbete är filmen igenom suveränt.

Sexualiteten som en sorts arvsynd, är återkommande i filmen. Den livsbejakande och njutningsfulla leder alltså till döden, senare i filmen finns sex bara som våld eller som ren aggressiv självtillfredsställelse, oavsett om en eller två personer ägnar sig åt den.

Efter barnets död kommer filmens svagaste parti där terapeuten Defoe försöker ha terapi med sin fru. Då blir det långsamt och odynamiskt.

I den tredje delen tar allt fart igen - och vilken fart. Det är här skräckfilmen börjar. Tarkovskij möter Terror på Elm Street. Det är både tramsigt och skrämmande. Bildmässigt är det som de mest fantastiska medeltida kyrkmålare möter hårdrockarnas allra kitschigaste och fåniga skivomslag.

Kvinnan är satan mannen hennes offer. Von Trier är sjövild och berusad av sina bilder. Kvinnohat? Jo, på duken, men knappast som något budskap.

Alla som ser Antichrist kommer att bli förvirrade, några äcklade, några fascinerade. Det finns ingen annat att göra än att säga: Gå och se den och döm själv, om du orkar för den är tung att bära

Gunnar Bolin, SR Kulturnytt
gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".