Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Konst

Skilda världar i Venedig

Publicerat måndag 8 juni 2009 kl 07.46
Detalj ur Nathalie Djurbergs installation Experimentet

I går öppnade den 53:e konstbiennalen i Venedig - världens äldsta, största och mest prestigefulla biennal för samtida konst. Årets tema - Making worlds, att skapa världar - är påhittat av den svenske biennalgeneralen Daniel Birnbaum och bland de svenska konstnärer som deltar utmärkte sig Nathalie Djurberg i helgen genom att kamma hem Silverlejonet för mest lovande, unga konstnär.

Nathalie Djurbergs rum är en mörk djungel av köttig växtlighet: glänsande blad, prunkande blommor och svällande frökapslar. Giftigt färgstarka, och möjligen köttätande. Att det inte är någon lustgård man hamnat i förstår man, om inte annat, av de leranimationer hon visar bland växterna. I en av dem kämpar sig ett par fram genom en fientlig vildmark, som sliter kläderna av kvinnan och benen av mannen. I en annan ägnar sig några biskopar åt depraverade lekar med djur och nakna kvinnor.
   Djurbergs Silverlejon är välförtjänt, hennes verk hör till de starkare på biennalen och själv har hon tagit ett tydligt språng som konstnär. Å andra sidan är konkurrensen inte direkt överväldigande. Visst, här finns massvis av originella koncept och kluriga formvärldar. Men att skapa världar i konsten är en sak. Att skapa dem i betraktaren, en annan.
   Mycket av konsten på Birnbaums utställning verkar mer intresserad av sig själv än av att berätta något om livet. Och jag tycker nog att Daniel Birnbaum, snarare än att komma med nåt nytt, mest bara bekräftar den rådande rörelseriktningen i konstlivet: bort från samhällskritiken, hem till estetiken.

Den som vill veta något om världen utanför konsten får söka sig till andra delar av biennalen. Till den mexikanska paviljongen, till exempel. Den är på blodigt allvar, bokstavligt talat. Konstnären Teresa Margolles har besökt avrättningsplatser och samlat upp blod från några av de tusentals mexikaner som mördas varje år, i kampen om landets stora exportindustri - narkotikan. Med blodet har hon dränkt in tyger, bland annat en brunsvart flagga som vajar från Palazzo Rota Ivancich' balkong ut mot kanalen.
   Palatsets tomma 1700-talssalar fyller hon med sorg och återhållet raseri över hur den rika världens förbudspolitik och efterfrågan på illegala substanser skapar ett helvete i den fattiga världen. Varje dag tvättas palatsets golv av anhöriga till offren, med en blandning av vatten och blod.

Men man måste naturligtvis inte använda människoblod för att säga något om världen. Steve McQueen, vars hyllade långfilm Hunger nyligen gick på bio, visar en filminstallation i den brittiska paviljongen som handlar om biennalområdet Giardini - om vintern. Då är paviljongerna stängda, löshundar rotar i avskrädet och män omfamnar varann i skydd av mörkret.
   Regn, insekter och sniglar fyller bilderna och McQueens film blir en sorts rörligt vanitasstilleben, där kyrkklockor och hotfulla vrål från nån avlägsen idrottsarena tränger in i stillheten.
   Det känns som att nåt är på väg att ske, förändras. Och när filmen är slut och vi släpps ut i biennalens myller igen hör jag tydligt kyrkklockorna i fjärran.

Mårten Arndtzén, SR Kulturnytt 
marten.arndtzen@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".