Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Essä

Viktigpetter Malmberg

Publicerat torsdag 11 juni 2009 kl 07.46
Författaren i sitt bibliotek. Foto:Dan Hansson. SVD.Scanpix

Carl-Johan Malmberg har länge varit en av våra mest mångsidiga och mång­kunniga kulturskribenter. Som essäist och som kulturkritiker i Svenska Dagbladet, där skriver lika initierat om konst, som om film, musik och litteratur. Hans förra essä­samling Sår kom ut 2005. Hans nya heter kort och gott M. 

   

Det är inte svårt att bli imponerad av Carl-Johan Malmberg – av hans beläsenhet, bredden på hans bildning och hans intressen – från konst och film till litteratur och musik – utan att föremålet för hans framställning framstår som något tillfälligt eller pliktskyldigt utan alltid är och förblir en livsnödvändighet.
   En ofullbordad målning av Michelan­ge­lo, en handfull filmer av Fassbinder, ett sent piano-stycke av Beethoven, en radiopjäs av Beckett, en romansvit av Simon Raven eller litteraturkritik av Harold Bloom – alltsammans omfattas av Carl-Johan Malmberg med samma entusiasm och noggrannhet och all­var. Att bli så handgripligt och självklart och instruktivt påmind om att det finns värld­ar, underbara och nödvändiga världar som inte går att nå med en sökmotor och ett par musklick eller ens alls är beroende av tidens upphöjda digi­tala förundran är också det en rätt angenäm upplevelse.

Är det något jag vill hålla emot Carl-Johan Malmberg, så är det hans flitiga bruk av en av den bildade världens mest slitna retoriska figurer: Någonsin-jargongen. ”Ingen har som han”, ”sedan dess har inget av verklig betydelse hänt”, ”ingen har  skrivit om X som Y", "en bok som ingen tycks ha uppmärksammat".
   Jag har själv ingenting emot kategoriska omdömen eller slutna hierarkier eller absoluta påståenden om konst och konstnärer, så länge som de är framställda som sådana och inte som ett universum banalt överskådligt för en särskilt kast av kultur­orakel. Samtidigt är jag ändå en smula förtjust just i den Viktigpetter Malmberg som tuktar och ansar och emellanåt utökar sin kanon med sådan sorgfällighet, som kan­ske är nödvändig för att låta Maestro Malmberg ge sig i kast med att historiskt kring­ränna och utvinna betydelser ur var och en representant för denna kanon, alltid med minst en iakt­tag­else värd att ta del av.  

Att Carl-Johan Malmberg som kritiker och kulturskribent i allt väsentligt förblir en tillbakablickare, som helst avnjuter sådana konstföremål och konstnärskap som för­mår sammanfatta den stora traditionen: upprepa men gå vidare, säga detsamma men med en annan röst. Och att han däri liknar två av sina husgudar Ernst Robert Curtius och Harold Bloom ­- det är knappast någon hemlighet. Men denna högbrynta kvalitetsmedvetenhet hindrar honom samtidigt inte från att hitta kvalitéer och särarterna hos, säg, en O.A. Oskar Andersson eller P.G. Wood­house. Också det är en dygd som vi måste lägga Carl-Johan Malmberg till last.

 Göran Sommardal, SR Kulturnytt
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".