Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kung Lear utan eget liv och mening

Publicerat måndag 15 september 2003 kl 12.59
Bland helgens premiär finner vi klassikerna Kung Lear och Mor Courage på Dramaten och Livet en dröm på Unga Klara i Stockholm. Mer om Courage och hennes barn, som den aktuella uppsättningen heter hör ni morgondagens kulturnytt. Nu ägnar vi oss åt den åldrande kungen Lear som ger sitt rike åt två av sina döttrar medan han förskjuter sin yngsta dotter. Så blir han gruvligt sviken av dem han belönat och sen vild och galen under ett redigt åskväder. Slutligen återförenas han med älsklingsdottern Cordelia som trots allt älskar sin pappa. Elin Claeson har sett Börje Ahlstedt i Kung Lear, på Dramaten i Stefan Larsson regi:
Vissa roller väntar in sina skådespelare. Lear är en sån, en utmaning för män som efter många år på scenen har den rätta erfarenheten, det vita hår och de rynkor som krävs. Vi har sett den svikne, allt mer galne och gaggige kungen spelas av Jarl Kulle, Keve Hjelm och Ivar Wiklander för att nämna några. Nu är det Börjes tur. Regissören Stefan Larsson sa vid nåt tillfälle att en idé till en uppsättning kan komma från en enda skådespelare och en enda roll. Så alltså - Kung Lear på Stora scenen med Börje Ahlstedt. Därför blir det Börje Ahlstedt-show. Han har sin kung innanför huden. Texten rullar lätt och lent över tungan, ögonen glöder maniskt, håret är halvlångt och flygigt, kroppen är först smidigt tung och sen - vad det lider - sjukligt. Han både ryar och viskar utan att förlora publikens uppmärksamhet. Men mer än så är det inte. Där finns några andra som är värda att nämna - Björn Granath, Johan Lindell, Simon Norrthon och Ulf Friberg de visar att man inte behöver drabbas av hämmande vördnad för Shakespeare. Men bredvid dem... näe, resten av ensemblen rör sig visserligen över scenen, de har kostymer på sig, de verkar reagera så som manuset kräver - men det är också allt. Larsson har satt Kung Lear i en tråkigt opersonlig scenografi - ett förfallet slott - och det är alltså ett land och ett liv som håller på att monteras ner - det räcker väl? Men här har gör man ett förtvivlat försök att placera Lear närmare oss i tid. Som om man måste förklara för chefer, pressavdelning och publik varför man ska spela klassiker... Det har blivit död teater - en uppsättning utan mening, utan eget liv, där man "spelar teater" - och det är nästan det värsta som finns. Och varken könsord, sexuella frustrationer eller ett stiligt ösregn kan då rädda en i grunden fantastisk pjäs. Elin Claeson
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.