Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Postmodern Brecht

Publicerat tisdag 16 september 2003 kl 07.55
Det var i Sverige, på landsflykt undan nazisterna, som Bertold Brecht skrev pjäsen "Mor Courage och hennes barn", 1939. Urpremiär fick den i Zürich, mitt under brinnande världskrig - för att sedan, efter kriget, tas om hand av Brechts egen ensemble i Östberlin. Så hur berättar man då historien om mor Courage, som drar runt i 1600-talets blodiga Europa - idag? Den frågan har Dramatens regissör Anders Paulin haft anledning att ställa sig. I helgen hade hans "Courage och hennes barn", med Stina Ekblad i huvudrollen, premiär på Målarsalen.
Så drar mor Courage sin kärra genom det 30-åriga krigets härjade Europa ännu en gång - eller, det är just det hon inte gör på Dramatens Målarsal. Här heter hon bara Courage, att hon är mor är bara en av hennes verksamheter, och kärran har regissören Anders Paulin fräckt plockat bort. Istället utspelas allt på en arenascen, publiken från tre håll - där rollgestalterna kommer in och ställer sig rätt upp och ner i pjäsens öppning. Modern verfremdüng - här ska vi uppföra spelet om det eviga kriget. Och Paulin skalar av Brecht hans dammiga DDR-k-märkning, och även 70-talets proggförtjusning, i sin nytända arenascensrevolt mot tittskåpsteatern och centralperspektivet. Paul Dessaus musik har Matti Bye arrangerat i en svårsjungen dissonans som blåser oss på den sentimentala rysning, som annars brukar vara Brecht-uppsättningars plåster på såren. Men här plåstras vi inte om - här är världen och kriget såriga och obegripliga, men med sin egen perversa ordning. Som Sten Johan Hedmans rövare till fältväbel säjer: "Fred, det är bara slams, det är kriget som för ordning med sig." Och Stina Ekblads Courage är långt från alla knipsluga krutgummor, utan en sexig, manipulerande, oerhört kontrollerad gestalt, en pragmatisk entreprenör med ett alltmer petrifierat inre liv. Denna sado-masokistiska läderdrottning kan locka Michalis Koutsogiannakis charmdrulle till kock, domptera Jan Waldekranz snällnörd till präst, försvara sina yngel till söner med en reptilmoders värme. Och så här långt blir "Courage och hennes barn" lite som en fiffig installation, som med ett rejält spadtag skyfflar in Brecht i det post-moderna och inget fel i det - men man kanske inte ska byta ett museum mot ett annat. Men så är det Kattrin, Livia Millhagens bleka flicktrasa, Courages stumma dotter, som inte sagt ett ord efter det att "en soldat stoppade nåt i munnen på henne". Millhagen fångar så vackert och ja, graciöst Kattrins medkänsla, hennes förmåga att se bortom egenintresset och att röras av någon annans lidande. Och där spränger sig "Courage och hennes barn" slutgiltigt ut ur museimontern Maria Edström
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.