Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Film

Whatever works fungerar faktiskt inte

Publicerat fredag 10 juli 2009 kl 07.46
Woody Allen tillbaka på ruta ett.

Efter flera filmer gjorda i Europa, senast den hyllade Vicky Cristina Barcelona, är Woody Allen nu tillbaka i New York i sin nya film Whatever works I huvudrollen som misantropen Boris Yellnikoff ses Larry David, känd från tv-serien Kom igen, Larry. En obegriplig ungflickmagnet i en film som inte övertygar om sin självironi.

Det börjar så bra. De sitter vid ett bord på gatan, tre män i 60-årsåldern, mitt uppe i en diskussion om tro, mening och demokrati. Det är cyniskt och livstrött på äkta Allen-maner, men därför också så underhållande.
   Och när Larry David haltar fram emot oss, bryter fiktionen och talar direkt till biopubliken, då är det bara strålande; allt på en gång - Manhattan, Woody, filmlek, tankesnurr. 

För den gnälligt smarta dialog som Woody Allen behärskar bättre än de flesta, den finns där, den gnistrar till emellanåt. Det är som att man hela tiden blir påmind om vad Woody Allen egentligen kan, vad han har gjort förut, vad den här filmen hade kunnat bli…
   Men Whatever works… Hur fel känns det inte att filmen heter så, när den så tydligt pekar på motsatsen. Vad som helst funkar nämligen inte. Och från denna löftesrika början går det mest utför.

Den flicka på rymmen som gör entré - Melodie Saint Anne Celestine-  med sydstatsdialekt, noll koll, blåblå ögon och hårtofsar är säkert tänkt som en självironisk kommentar till manliga Lolitadrömmar. Men sorry, Woody. Det går inte att gubbsjukt dreglande bakom kameran bara låta henne byta från det ena minimala plagget till det andra, och sen låtsas som att man har distans till vad man gör. 

Och just det är hela filmens problem. Woodys alter ego, förkroppsligad av Larry David, han lämnar aldrig sin grandiosa självbild – inte på riktigt. Han blir bara surare och snålare och allt svårare att gilla.
   Det känns både orimligt och onödigt att låta Melodie falla för honom. Och det handlar inte om ålder, utan bara om att ingen är oemotståndlig. Ingen. Woody Allen borde inse det. Istället för att, just när man trott att han kanske förstått någonting, låta nästa vackra kvinna göra entré i surBoris liv. Och falla för honom…

Den vill vara kul, en sorts inverterad romcom…men nej, nej, jag säger det igen. Whatever works fungerar faktiskt inte.

 Anneli Dufva
anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".