Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Barnsoldater utan namn

Publicerat fredag 10 juli 2009 kl 07.46

Filmen Johnny Mad Dog är inspelad i Liberia, och många av skådespelarna har själva varit barnsoldater. Scenen är för det, inte nödvändigtivs Liberia. Regissören Jean-Stephane Sauvaire vill inte begränsa berättelsen om galenskap och terror till en tid och plats. Det är som att han vill säga att det här kan hända var som helst. Och det kan det kanske.

Det ser ut som ett barnkalas som spårat ur. Beväpnade upp till tänderna, och i absurda utstyrslar: änglavingar, röd peruk, brudklänning, pärlörhängen, drar soldaterna omkring och skjuter i luften, på människor och ibland: på varandra.
   15-åriga Johnny Mad Dog leder sin pluton stenhårt, sammanbitet mitt i galenskapen. Lika sammanbiten är flickan Laokolé, som försöker leva ett lugnt liv med sin benlösa pappa och sin lillebror.

Filmen Johnny Mad Dog är som ett recept på hur man bryter ned en människa för att skapa en god soldat. Dans runt lägerelden och ramsor som "vill du inte dö - bli aldrig född" blandas med sprit, kokain och tabletter.
   Det är som att vansinnet och vrålen ger näring åt sig själva. Skrik och skjut tills du inte kan något annat, tills allt annat verkar obehagligt.

Kameran pendlar mellan att stillsamt och känsligt visa barnens ansikten, och sen hysteriskt skaka under våldsscenerna. Det gör våldet lite svårt att ta till sig, jag blir inte alls så engagerad som jag förväntar mig av en film om barnsoldater.
   Men kanske är det just det som är den perfekta skildringen av hur det känns att hög som ett hus, vråla ramsor samtidigt som man mejar ner folk med en uzi. Skakigt. Och distansierat.

När kameran stannar upp, det är då det känns. Soldaten No Good Advice är högst 13 år, men verkar rakt igenom känslokall. Tills han stjäl en gris som han sen kånkar runt på sina späda axlar.
   Hans desperation när de andra soldaterna slaktar, och äter upp grisen, är hjärtskärande. För även om han sen länge förlorat sitt riktiga namn, så var iallafall grisen, hans egen.

Sofia Olsson
sofia.olsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".