Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Poetiska påhittigheter i Harry Potter

Publicerat onsdag 15 juli 2009 kl 07.46
Ron, Hermione och Harry. Foto: Jaap Buitendijk/Warner Bros Entertainment

Så är det dags för den sjätte filmen efter JK Rowlings böcker om trollkarlen under utbildning, Harry Potter.
   Återigen möts klasskamraterna Harry, Hermoine och Ron, nu lite äldre. Kampen mot den svarte trollkarlen Voldemort fortsätter alltjämt under beskydd av den gamle magiläraren Dumbledore.

Harry har spenderat en tid i storstaden. Där är allt mycket verkligt. Tunnelbanegrått, asafaltrepigt, och servitrisflickor i jeans som kastar blickar på celibriteten Harry Potter.
   Men snart kommer Dumbledore spelad av Michel Gambon, och vill ha honom tillbaks. Gambon ser nästan precis ut som Sagan om ringen trilogins trollkarl Gandalf, samma vita skägg, samma stuk på mustaschen.

Överhuvudtaget är Harry Potter och halvblodsprinsen rent förvirrande lik Peter Jacksons filmtrilogi om ringen ibland. Den uttrycksfulla himlen, de väldiga åkningarna eller som i den mindre, dyigare scenen där de två fastnat på en klippa i en undervattensgrotta.
   En flock varelser med överdimensionerade huvuden som skapade med samma programvara som gjorde Gollumfiguren, kommer simmande och griper efter dem med sina magra, vita, vattensjuka lemmar. Vilket väl är helt acceptabelt i tider av sampling och korsbefruktning.

Harry återvänder i vilket fall till sin trollkarlskola Hogwarths. Som är sig lik. Ett förtjusande myller av självantändande brasor, brittisk hemtrevnad och lärare hårdragna ur generationer av internatskoleerfarenheter.

Fint i Harry Potter och halvblodprinsen är att så mycket skolarbete tar plats mellan bataljerna mot Voldemorts skugga. Långa sömniga lektioner i trolldrycksframställning och höga korridorsinrop till klassen om trolleriets konsthistoria, försöker förtvilat göra sig hörda genom den dimma som drabbat de åldrade eleverna: Kärleken.

Den vimsiga tonårsvarianten av kärlek, där karaktären Ron tills sist ser sig tvungen att inleda en rent pragmatisk sexuell relation med en skolkamrat, dyrkar hustrumaterialet Hermione, och tullar på kärleksbryggden. Vilket får ung förälskelse att framträda i all sin glans.

Hela berättelsen går förvånansvärt och trivsamt långsamt, troligen för att de tre som burit huvudrollen genom de sex filmerna aldrig kommer att bli några skådepelare.
   Det för det goda med sig att deras dialoger puttrar fram sådär lite redovisande i artig väntan på nästa stickreplik och att ingen försöker sig på något egentligt spel. Det hjälper jätteprojketet Harry Potter att förbli begriplig barnfilm.

Sen gillar jag särskilt en sak bland alla poetiska påhittigheter som är själen i Harry Potter: skåpet med samlade minnen. En katedralformad möbel i glas där människors minnen samlats som rök i små kristallformade behållare. Vackert.

Jenny Teleman
jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".