Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Musik

Ett sökande efter musikaliska rötter

Publicerat måndag 20 juli 2009 kl 08.41
Stockholm Jazz Fest på Skeppsholmen i Stockholm Foto: Jurek Holzer / Scanpix

Igår avslutades Stockholms jazzfestival - eller Stockholm Jazz Fest som den heter nu - med utåtriktad funk och neosoul. Men hur var det med den där rena jazzen som tänjer gränserna? Det undrade i alla fall Mikael Timm. Här är hans rapport.

När de gamla studiomusikerna från Stax studio, alltså de som skapade ljudet i Memphis soul står på scenen sitter killen bredvid mig och knattrar frenetiskt iväg mail på sin mobiltelefon. En enda gång tittar han nyfiket upp i tio sekunder sedan börjar han skriva meddelanden igen.

När han själv står på scenen några minuter i Gurus Jazzmatazz Feat visar det sig att hip-hoparna lagt in lite jazztrumpet och funkbas.
   Ja, alla på denna festival söker efter de musikaliska rötterna. Här har man kunnat beta av New Orleans trad, soul, funk, 60-tals modernism, 70-tals elektronisk jazz, 90-tals fusion.
   För att uttrycka sig mildare än hip-hopgrannen är det ett rent förbannat rotande i musikhistorien. Bildande men sällan engagerande.

Faktiskt hittade jag bara två nyskapande grupper som nådde hjärtat utan att citera musikhistorien. Ironiskt nog ledda av musiker som sedan länge hör till musikhistorien.
   Pianisten McCoy Tyner skriver jazz som konstmusik. Det är exakt, stramt, nedtonat. Den här kvällen har han sällskap av supergitarristen Bill Frisell och tenorsaxofonisten Gary Bartz.
   Om man inte visste vilka de var skulle man bli irriterad över diskretionen. Kan de inte spela högre, lite fortare, ha fler solon– eller åtminstone vara lite utåtriktade?

Men nej. Om Bach spelat jazz hade han nog låtit som McCoy Tyner. Det är i brist på bättre ord andligt.
   Musik som livets alfabet.

På fredagskvällen, senare än någon annan artist äntrar Sonny Rollins scenen. Han är förmodligen jazzens bäst betalade, mest mytomspunne figur. Många vill se honom, bara för att kunna säga att de sett honom.

Men Rollins uppfyller inte förväntningarna. Nada nostalgi. Han öser på i en och en halv timme utan paus med ständigt nya improvisationer. Om McCoy Tyner är själ är Rollins kropp. Tenoren är inte lika kraftfull som förr, men lika ivrig. Han drar ut teman, tvingar medspelarna att gå in.
   Konserten utvecklas till en kollektiv extas där Rollins hetsar gruppen till att strunta i att det är konsert och spela som vid en tidig repetition.
   Jazz som liv, utan eftertanke, utan säkerhet. Musikerna spelar med total auktoritet. Rollins själv höjer triumferande saxen mot himlen, i sinnlig revolt mot världsanden. Kroppen är svag, lusten stor, musiken total.

Mikael Timm
mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".