Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Rolig opera - det kan gå.

Publicerat måndag 29 september 2003 kl 10.17
Nyskriven svensk operafars är inte det vanligaste, ena handens fingrar räcker om man vill räkna de senaste 20 årens urpremiärer. En av dem som ändå gjort en är Thomas Lindahl då han för några år sedan skrev enaktaren Inte alla tjuvar kommer för att stjäla efter en pjäs av den italienske nobelpristagaren Dario Fo. Lindahl är annars mest publikt känd för film- och tvmusik, bland annat Åke och hans värld, Sunes sommar och Herr von Hancken. Nu har NorrlandsOperan beställt ytterligare en enaktsopera byggd på en pjäs av Dario Fo, Lik till salu heter den och bägge dessa Lindahl- och Fo-operorna hade i helgen premiär i Umeå. Lik & Tjuvar, fick helaftonsprogrammet heta
De lurar varandra – fem personer på en liten dammig bar på den italienska landsbygden spelar kort. Alla fem har alltid en lögn till i beredskap, en pokerbluff till att försöka med när man ska plocka någon annan på pengar. Eller som i den andra enaktaren. En tjuv som gör ett nattligt inbrott blir plötsligt överraskad när mannen i huset kommer hem med sin älskarinna. Men överraskningarna slutar inte där och plötsligt är allas respektive på scenen och inte ett enda ord någon säger är riktigt sant – alla lurar varandra. Att tonsätta en opera av en farspjäs innebär att man måste ha högt tempo på musiken och se till att orden når ut till publiken. Det här gäller ju i synnerhet när farsen är italiensk och skriven av ordekvilibristen Fo. Han blandar gärna elegant övertydlighet med smarta dubbelbottnade skämt. Lindahl och hans librettist Maria Sundqvist har lyckats bra, de följer tätt i spåren på Fo. Vi hör italiensk cirkus-, schlager-, film- och operamusik i gungande takt, ofta vals. Det är läckert, även om några fler nyckelrepliker hade kunnat lyfts fram, frilagts av tonsättare och sångare, så att komiken hade fått härja mer fritt. I ensemblen är Bengt Krantz, som så ofta, ett föredöme när det gäller att nå ut. Jag noterar också att den sämre pjäsen av de två, den första, har fått mera inbjudande musik, som om Lindahl ville kompensera. Sångarna är på en rund, lite upphöjd scen, till höger om orkestern. Med några få möbler skapar man en bar eller en lyxlägenhet. Sven-Åke Gustafssons regi är välavvägd – inte för mycket spring i dörrarna, inte för många grimascher och överspel, bara lite, eftersom han litar på textens egen farston. Därför hoppas jag att ensemblen, med dirigent Josef Rhedin, arbetar vidare med replikspelet och publikkontakten. Det förtjänar uppsättningen! Per Feltzin
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.