Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ta i itu - om att gå itu

Publicerat måndag 29 september 2003 kl 10.23
I Kristina Sandbergs två tidigare romaner har det kryllat av den sortens flickor som är på väg att bli vuxna, men samtidigt fortfarande är just flickor. Nu, i Kristina Sandbergs tredje roman, Ta itu, är berättelsen en mammas: Maria, gift med Anders, har två barn, städar kylskåpet och försöker hålla sig fast i vardagens rutiner. Ändå tappar hon mer och mer mark.
En kvinna helt utan känsla och talang för att leva. Varför skriver flera om henne just nu? Om kvinnan som använder all sin intelligens till att gräva sitt eget hål. Det är värt en undersökning. Det som särskiljer den här boken är att den dessutom handlar om en mamma. En mamma jag tror att jag har träffat förut. I Kristina Sandbergs första bok I vattnet flyter man, där fanns hon, i bakgrunden, en mamma som var död. Barnen mindes henne: Hon låg mest under en filt och "var ledsen och trött". Nu har mamman fått liv. Fått namnet Maria och en hel bok. Och det har samtidigt hänt nåt med hela författarskapet. Det har gått och blivit vuxet. Sandbergskan är inte längre en ung, lovande halvflicka till författare. Titta bara på skickligheten i språket. Det är en hämmad människa som fullständigt övertygande talar genom boken: Avstängd, spänd. På håll betraktande dem som låtsas lycka och liv. Det är en otäck bok. Obehagligast scenerna med barnen, hur små svek blir till ett stort. Hur barnen blir tvungna att försöka tänka bort den där under täcket, hon som ändå bara vill vara ifred. Jag är imponerad av hur boken lyckas få en så pass stillastående handling att kännas hela tiden oroande: Maria börjar plugga konsthistoria på distans, en kväll ligger hon med läraren på kursen. Det är ungefär det som händer på ytan. Alldeles under den, glider allting. Allt utgör samma pressande tryck på henne: Kan man bjuda på vin till fördrink? Tycker barnen om mig? När ska jag städa toaletten? Jobbar jag inte för mycket på min deltid? Hur mår min mamma? Det är här boken är så effektiv: Även om man inte skåpsuper eller hamnar på psyket som Maria, så vem känner inte igen trycket, pressen, oron? Romanen är inget handlingsprogram, ger förstås inga svar på vad vi kan göra för att förändra några slags livsvillkor. Men som konst, fullödig konst, säger boken ändå: Stopp. Nej. Jag ber att få protestera. Marie Lundström
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.