Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Public Enemies slipar gangsterskalet

Publicerat fredag 24 juli 2009 kl 07.47
Inspelning av filmen Public Enemies

Med filmer som Heat, The Insider och Collateral har den amerikanske filmskaparen Michael Mann gjort sig berömd för symbolladdade thrillers i snygg filmnoir-estetik. Och i hans nya Public Enemies har Mann tagit sig an den klassiska gangstergenren, i en filmatisering av Bryan Burrows bok med samma namn, om depressionsårens största bankrånarlegend, John Dillinger.

I Michael Manns gangsterfim Public Enemies är det 30-talets Chicago, med nypolerade nattsvarta bilar och höga kindben på välansade hannar i välskräddade kostymer som akompanjerar amerikas fiende nummer ett: John Dillinger, alias en aldrig tidigare så snygg Johnny Depp.

John Dillinger och hans gangsterpolare rånar bank efter bank på rekordtiden 1minut och fyrtio sekunder. Visserligen åker de dit - då och då, men det är inga problem för Dillinger. Han är ungefär lika snabb på att råna som att rymma . Och medan Usas polisväsende desperat organiserar den federala polisen, hänförs folket av hans råhet och charm.

Bankrånaren John Dillingers liv är redan ett många gånger gestaltat öde i den gangsterromantiska filmgenren. Men regissören Michael Mann vill mer än så. Till en släpig billie holiday, tillåts en hårlock falla ur , och en dramatisk handhållen dogmaskakig bild avlöser ett vidsträkt fågelperspektiv över ett skottscenario

Tillsammans med en bitvis mycket naturalistisk ljussättning, som i biljaktscenerna i skogsnatten, eller skenet från gatlyktorna på Chigagos bakgator, gör Michael Mann Public Enemies till en övning i teknisk skönhet och sensuell musikalitet. Det blir helt enkelt lite nervigare, lite sexigare, lite snyggare.

Men i en ansträngning att hela tiden fånga vår uppmärksamhet, blir det också lätt krystat. Det ska insinueras och tas små konstpauser här och där, och Michael Mann har till och med sagt i en intervju att han vill blottlägga en djupare psykologi i en annars ytlig genre. Men antingen blir det subtila för subtilt, eller så finns där inte så mycket att se.

I Johhny Depps repititva , hårdföra replik, "I just want to slide off the map", försvinna från kartan, och ständiga roade leende, ges just ingen djupare ingång till hans motiv att länsa usas banker på pengar samtidigt som hans vänner faller av pinn. Och det är väl i så fall filmens mest obehagliga insikt.

För det är först i den fantastiska scen där John Dillinger helt sonika och helt obemärkt, som USA:s mest eftertraktade brottsling, klampar in i själva hjärtat på sin egen utredning , på polishuset, för att nöjt betrakta väggarna tapetserade med polisens bilder av honom själv, som vi känner den syrliga och otäcka eftersmaken sippra fram ur Johnny Depps annars alltigenom slipade snygga gangsterskal.

Emelie Rosenqvist
emelie.rosenqvist@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".