Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Litteratur

En stilla medryckande fågelsång

Publicerat söndag 23 augusti 2009 kl 07.45
Stewe Claeson Foto: William Pitt-Root

Men Rönndruvan glöder fick Stewe Claeson sitt definitiva litterära genombrott, 2002. Roman och biskopen och skalden Esaias Tegner nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris och blev en stor kritikerframgång. Idag utkommer Claesons nya roman Än jublar fågelsången som tar med läsaren till ett hotell i Motala vid början av förra seklet.

En tjock bok som man tycker om brukar vara svår att släppa. Man upplever att man sjunker in i den, och lika mycket som man tänker på boken man läser börjar man reflektera över livet, över sitt eget liv. Stewe Claesons nya roman är en sådan bok som är svår att släppa även sedan man läst klart. Och varför är den det? Boken tycks ju inte ha något givet fokus. Eller så är det så att den har flera. Det är svårt att ryckas med av huvudpersonen Wilhelm Hallgrens tämligen stillsamma och enformiga yttre liv. Samtidigt är det just medryckt man känner sig som läsare. Hallgren är en trettioårig hotellägare i Motala, och året är 1908. Hotellnäringen har han hamnat i genom fadersarv. Det är knappast ett val han gjort. Han sköter sitt hotell exemplariskt; han planerar, bygger ut och har ordentlig och kontinuerlig kontakt med kamrer Lindström.

Man lever och sköter sina plikter, det man är satt att göra. Så resonerar han. Och när han filosoferar - endast för sig själv - tänker han att allt sker samtidigt, allt händer på samma gång. Eftersom han tycks oförmögen att se orsakssammanhang tycks han även mena att ingenting går att påverka. Som person är han som nedsänkt i tillvaron.
   Och tillvaron 1908 sjuder. Arbetarrörelsen är ung och samlar anhängare, och med den även en övergripande intellektuell kollektivistisk strävan. Eldsjälar kämpar för bildning och nykterhet hos arbetarna, stora strejker är under uppsegling. Även kapitalet går samman; arbetsgivarna pressas av socialisthotet.

Det är en minst sagt turbulent tid, som möjligen också innefattar inledningen till den moderna individualismen, i romanen personifierad av fru Hallgren, Mariana Lovisa - eller Luigi, som hon helst vill bli kallad. Hon är 17 år äldre än Wilhelm Hallgren. De har träffats under en nyårsbal ett år tidigare då han inte kunde sluta stirra på hennes nyckelben. Den tid de har tillsammans präglas av Luigis allt starkare längtan bort, vidare. Hon rids av en leda som Wilhelm inte riktigt kan stava till, och hon kan inte begripa hur hon egentligen kom att hamna i Motala när hon egentligen vill vara i Italien, i Paris. För honom är alla platser samma.

Dagarna går. Detta är en kärleksroman. Ett citat: "Ingenting mindes han bättre än hur allt började. Det han kallade sin lycka. Det hon kallade 'sluttande planet.'" Wilhelm Hallgren försöker förstå sin Luigi, som söker tröst i litteraturen. Han försöker förstå sina anställda på hotellet som ansluter sig till Socialdemokratiska kvinnoförbundet och "glömmer" propagandabroschyrer på hotellets hatthyllor. Han försöker förstå och tillmötesgå den aristokratiske häradshövdingen som hittar broschyrerna. Han blir alltmer drömsk, men sviker aldrig sina plikter. Kanske är det enda han förstår fågelsången; hans närmaste vän koltrasten.

Per Engström
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".