Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Litteratur

Berättarperfektion i Carina Burmans Kärleksroman

Publicerat tisdag 25 augusti 2009 kl 07.46
Burman skriver om här och nu. FOTO: Cato Lein

Författaren Carina Burman har oftat rört sig bakåt i tiden. Hon har skrivit biografier om Fredrika Bremer och Klara Johansson och historiska detektivromaner. Debut gjorde hon med Min salig bror Jean Hendrich om 1700-talsskalden och upplysningsmannen Johan Henric Kellgren.

Nu kommer hennes åttonde bok, Kärleksroman, och med den förflyttar hon sig till den tid som är här och nu.

"Samtidsroman" är ett omtyckt begrepp på förlagens marknadsavdelningar. Det kan betyda mycket. 
   Som: kvällstidningskrönikör skriver förklädd självbiografi om sina ligg, eller sin ångest över att inte få ligga. Som: bitter författarveteran skriver roman om de svenska kultursidornas oförmåga att förstå bittra författarveteraners storhet. Som: vad som helst som skrivits av någon under tjugofem, eftersom yngre författares böcker alltid ses som "exempel på ett intressant samtidsfenomen".

Carina Burmans samtidsroman är inget av det där. Den handlar om här, om nu, om några medelklassmänniskor: en sprudlande arkeolog, en känslohämmad allmänläkare, en snokande skulptör, deras respektive, deras barn.
   Men snarare än om individerna, berättar den om de olika konstellationer de kommer att ingå i under loppet av ett år: arkeologen skildras i sina roller som maka, vän, mamma, älskarinna, styvmor, Rotarymedlem och så vidare.

Och eftersom människorna är färre än de kombinationer de kan bilda, blir konsekvensen otrohet. Eller, stötestenen är: ska man vara trogen sina känslor, eller den man är gift med? Passion versus vardag, liksom.

Boken utspelar sig i Visby, inte i Stockholm, bara det nog för att få majoriteten av svenska bokläsare att sucka "äntligen". Överhuvudtaget tänker jag mig att det är den här romanen man alltid efterlyser i litteraturdebatter: en bra berättelse om vanliga svenska människor här och nu, menad att läsas av vanliga svenska människor här och nu.
   Något som är spännande och välskrivet och underhållande och framförallt inte en deckare. För det är sällan orden "berättarteknisk perfektion" känns som det bästa sättet att beskriva en bok skriven på den här sidan millennieskiftet, men jodå, det är ärligt talat vad jag tänker när jag läser den här.

Intrigen! Strukturen! Miljö- och personskildringen! De små tonskiftningarna som skiljer de fyra jagberättarnas språk åt - underbart! Ändå är det något jag saknar, kanske när jag jämför med den milt ironiska diktsvit av Hjalmar Gullberg boken lånat sin titel från, med strofer som:

Hur kan två själar överge varandra? / Jag skrev ett telegram: Förlåt mig, kom! / Och fick till svar: Har ingenting att klandra. / Men det som var, kan aldrig göras om.

För hur bra läsning Burmans bok än är, hur många guldstjärnor man än vill sätta på skrivarhantverket, får den mig inte att tänka något, och vad värre är för en kärleksroman, inte att känna något heller.

Martina Lowden
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".