Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Film

För lite friktion vid bajamajorna

Publicerat torsdag 27 augusti 2009 kl 07.46

I år för 40-år sedan hölls Woodstockfestivalen i USA. Musikfesten blev en legend över en natt och också odödliggjord genom den Oscarsbelönade dokumentärfilm som kom 1970. Och nu är Woodstock tillbaka på biograferna - regissören Ang Lee, känd för till exempel Brokeback Mountain, han har filmatiserat Eliott Tibers självbiografiska bok Taking Woodstock och filmen har fått samma namn. Taking Woodstock går upp på svenska biografer i morgon

En intressant scen i Michael Wadleighs Woodstockdokumentär från 1970, det är den korta intervjun med The port-o-san-man - den runde och jovialiske medelålders mannen som sköter bajamajorna. Han säger att hans son är där på festivalen - och att han har en son till som flyger helikopter i Vietnam. Punkt - han gör ingen distinktion mellan sina söner och deras val. Tvärtom förkroppsligar han de dubbla lojaliteternas USA i slutet av sextiotalet. Han gillar Woodstock men tar inte nödvändigtvis avstånd från kriget.

I Taking Woodstock gör Ang Lee om samma scen på nytt. Men replikerna faller annorlunda - nu får bajamajamannen säga att han önskar att soldatsonen också var på Woodstock istället för i djungeln. Det kan tyckas som en petitess, men ändå - varför? Varför väljer Ang Lee att släta över den där spännande dubbelheten och istället leverera en överdos av peace, love and understanding?

Taking Woodstock utspelar sig till största delen på det fallfärdiga motell som drivs Elliot Teichbergs åldrade föräldrar. Elliot har kommit hem från en misslyckad inredarkarriär i New York, och slavar nu för rädda motellet, så när Woodstockkonsortsiet behöver åkrar och logi, så mäklar Elliott ihop affären. Och Ang Lee skildrar hans kulturella entreprenörsanda med en sån glädje att Svenska Dagbladets hela ledaredaktion kommer falla i farstun.

Men det ringer en falsk ton genom Taking Woodstock - inte för att folk är gulliga och glada - utan för att ingen verkar vara det i själen. Ang Lee som mer än många andra kan skildra människor från insidan, han stannar här vid utanverket och förlorar sig i ack så äkta detaljer, men det måste varit lika jobbigt att hitta så många gamla amerikanska bilar, som det är tråkigt att se dem stå i kö. Att det kan ha sett ut så, är ingen kvalitetsgaranti i ett spelfilm när själva spelet, livet i filmen också stajlats att ge minsta möjliga motstånd. Lite friktion och en port-o-san- man som får stå för sitt ord - det mår till och med den enklaste underhållning bra av.

Måns Hirschfeldt
mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".