Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Film

Filmpoesin saknas i Man tänker sitt

Publicerat torsdag 27 augusti 2009 kl 07.46

I morgon är det premiär för en ny svensk film - Man tänker sitt. Man skulle kunna kalla den en ny film från Falkenberg och "Farväl Falkenberg-gänget". Men upphovsmännen Fredrik Wenzel och Henrik Hellström värjer sig mot att tillhöra någon sorts "Falkenberggrupp", så vi kan väl bara konstatera att flera av upphovsmännen bakom Man tänker sitt arbetade också med Farväl Falkenberg.

Visst det finns klara likheter, inte bara i landskapet. Om Farväl Falkenberg var filmen om det svåra vuxenblivandet bland ett gäng 20-25-åringar, så är Man tänker sitt en film om det svåra vuxenvarandet, och i viss mån den svåra barndomen. I centrum av Man tänker sitt står elavårige Sebastian och tittar ut över sin värld: den lilla välansade villagatan med sina medelklassinvånare som gör vad de kan för att leva sina lite sömniga men innerst inne verkar det som - rätt bisarra liv.

Sebastian själv leker burken, går på kalas med mamma och lägger livsfarliga trafikhinder på den vägen där bilarna susar förbi i hög fart. Just det, är blir en bild av något av det jag inte tycker om med Man tänker sitt. Sebastian är en liten, allvarlig kille. Skulle han lagt trafikfarliga ting på vägen och sen legat i diket och fnissande av upphetsning sett hur det skulle gå för bilarna ja då skulle jag tro på det. Men nu antyds det någon allvarligare störning.

Hellström och Wenzel laddar sina bilder och sina skeenden som funnes det en sjukdom gömd, nån karies hotande under asfalten i detta annars så genomsunda och floursköljda Sverige. Allt understruket av citat från Thoreau. Till sist går det så långt att jag ser ser jag barnen glada leka Burken i en utdragen scen och jag tänker - Stackars barn. Jag saknar ett manus, en välskriven dialog händelser som kan, så att säga, leda i bevis det som bilderna försöker säga. För att göra filmpoesi måste man antingen vara Tarkovskij eller varför inte Bruno Dumont d.v.s. någon som klarar av att låta bilderna tala i långfilmsformat.

I Man tänker sitt finns enstaka oförglömliga, mystiska nästan mytiska scener som t.ex. när Jimmy med sin lille son Silas irrar runt i skogen vid ån. Här är jag helt nöjd med laddningen, med känslan av att "jo så är det", inte för att jag vet vad det är som är men det är ändå djupt gripande. Men som långfilm håller inte poesin, då blir Man tänker sitt istället ett slags grumlig civilisationskritik, och framförallt i avsaknad av ett riktigt manus.

Gunnar Bolin
gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".