Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Litteratur

Guillous ABC i god skandaljournalistik

Publicerat onsdag 2 september 2009 kl 06.29

Mitt uppe i en vid det här laget lång journalistkarriär, fylld av IB-affärer och Rekordmagasin och efter 40 böcker i skilda ämnen, tar nu Jan Guillou sig an: Jan Guillou. Nya boken Ordets makt och vanmakt är med hans egna ord; yrkesmemoarer, och de tar sin början i tidigt sextiotal. Sveriges Radios förre detta VD Kerstin Brunnberg recenserar för Kulturnytts räkning.

Jan Guillous 41:a bok inleds med hur han refuseras som skönlitterär författare och efter en del turer till sin egen förvåning blir journalist istället för jurist, och dessutom snabbt blir rätt bra. Läsaren får hänga med honom när han är reporter på Bonniers FIB-Aktuellt, redaktör och reporter på SKP:s Folket i Bild och programledaren på SVT.

Guillou jobbar hårt och systematiskt för att med sina journalistiska avslöjanden få och inneha makten att tolka verkligheten och att påverka, men det är också paradoxalt i Guillous fall, hur han periodvis, mycket av egen förskyllan, upplever vanmakt, då och då utstött av det Guillou kallar etablissemanget.

Författarens ideologiska övertygelse och minne styr berättandet, som ibland korrigeras av arkivets mer sanningsenliga obarmhärtighet, även redovisad som en gedigen och läsvärd notapparat. Det händer något hela tiden. Guillou kan sitt dramaturgiska hantverk bättre än de flesta, en gång drillad av sina journalistiska mentorer.
   Berättelserna om Jan Guillous dåtid och nutid är informativa och tankeväckande, för att inte säga rent av underhållande.. Vid sidan av dramatiken och omständigheterna kring de samhällskritiska reportagen, ryms gott om gliringar och taskigheter, för hur kul är det inte efteråt, att raljera över vänsterns dogmatiska sekterism vad gäller kläder, förhärligandet av Folket med stor bokstav, eller SKP-elitens mygel för att kringgå en hyllad stormötesdemokratis vilja och beslut - ett spel han själv deltog i.

Boken kan väl också läsas som Jan Guillous ABC i det han kallar god skandaljournalistik - han är nöjd med sig själv-när hans teknik lyckas att få de granskade att som han säger "ljuga sig fast"., Samtidigt kan han inte, när han lyckas med just detta, låta bli att som den värsta medietränare, generöst dela ut råd hur de "fastnitade" egentligen borde betett sig.
   För egen del är Guillou klok nog, att medge, ett antal av sina egna tillkortakommanden och sin storvulenhet och han är berättigat mycket självkritisk till hur han avslöjar källan till Geijeraffären - en källa som borde skyddats.

Guillou levererar en välskriven partsinlaga och ett tidsdokument, läsvärd både för oss som var med och andra. Just därför känns sidorna med reklam för det egna förlaget och dess chef sällsynt osmakligt och ovidkommande.
   Guillous mångsidighet och begåvning gör att han som journalist och författare under mer än 30 år, varit i den svenska samhällsdebattens centrum och tagit berättigat mycket plats - och stått för en sanerande samhällskritik, och vågat punktera ett antal varbölder.

Alltid tvärsäker, alltid vetandes bäst, alltid häcklande någon, inopportun och befriande självständig och driven av sin av sin vänsterövertygelse. Allt är inte invändingsfritt - är t.ex. metoden att stjäla post berättigad - inte för en journalist i allz fall.
   I boken reser han, utan allt för mycket ödmjukhet, ett äreminne över sin journalistik. Många, men inte alla, kan nog tänkas vilja stötta det.

Kerstin Brunnberg
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".