Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur

En sjaskigare Doktor Glas

Publicerat fredag 4 september 2009 kl 07.47

Efter Vargskinnet, den myllrande trilogin från Jämtland, och den mäktiga essän Herrarna i skogen återkommer nu Kerstin Ekman i det lilla formatet - i en personlig dialog med en av nittonhundratalets mest beundrade svenska texter, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Doktorn som begick det perfekta mordet.

Sparsmakad kallas han alltid, Söderberg. Kerstin Ekman har talat om den obetvingliga ton som går genom den lilla romanen, som Söderberg själv kallade en studie i mordets teori. Fel, tycker hon, Söderbergs ton vibrerar av starka känslor, inte av grå teori.
   Och det har hon rätt i. Tyko Glas må vara en sparsmakat elegant Nietzschean, men mellan de glesa raderna väller ensamheten, sexualneurosen och kvinnoskräcken fram. Det är ju hemskt, att jag inte har sett det förr.

Vad Kerstin Ekman gör i sin replik till Söderberg är att hon diktar fram en verklighetens doktor Glas. Mindre elegant filosof, mer sjaskig i sin praktik, bland bedagade horor och köttiga matronor, bland verklighetens varbölder, sårytor och könsvårtor, sonder och nerblodade lakan. Tro mig, doktor Glas hade svimmat. Men doktor Pontus Revinge står pall.

Jag tycker faktiskt att Kerstin Ekman här gör i miniatyr, vad hon gjort i hela sitt författarskap, diktar in den kvinnliga aspekten av livet, som just det sena artonhundratalet bekämpade med näbbar och klor. Diktar till en förträngd historia. För slafsigt, för köttigt, för blodigt - vad är motsatsen till sparsmakad - osmaklig? Och att hon gör det inom just Doktor Glas - den svenska romanprosans heliga graal - är mycket elegant. Hon är sardoniskt rolig också, inte minst när hon presenterar de första kvinnliga läkarna, till farbror doktorns fasa.

Doktor Pontus Revinge, som rör sig hemtamt mellan vattenautomaten i Kungsträdgården och hotell Rydbergs bar, beundrar Söderberg djupt, är stolt över att ha inspirerat till ett mästerverk. Men han nöjer sig inte, han vill ha författarens erkänsla som medskapare, som den ideala läsaren. Ibland blir doktor Revinge skräckslagen över Söderbergs metoder: "Hur långt kan en författare gå i sitt trevande inne i en annan människas liv och hemligheter?" Han må vara paranoid, men tänk om han har rätt?
   Kerstin Ekmans roman blir platsen där både den ideale läsaren och den ideale författaren får sina fiskar varma.

Ulrika Knutson
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".