Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
lyrik

Erikssons dikter av bästa sorten

Publicerat fredag 4 september 2009 kl 09.32
Helena Eriksson

Helena Eriksson debuterade 1990 med En byggnad åt mig. Sex diktsamlingar har hon givit ut sedan dess. Förr året kom De, bara. Då fick hon också Sveriges Radios lyrikpris. Nu ger hon ut Filosofiska undersökningar. Göran Sommardal har läst den.

INGEN BRYR SIG OM VAD JAG SKRIVER
JAG ÄR INTE DEN JAG GER MIG UT FÖR
JAG KAN SKRIVA VAD SOM HELST

De tre deviserna är bland annat vad man hittar i Helena Eriksson förra diktsamling De, bara. Nu i efterhand, när man också kan ta del av hennes nya samling Logiska undersökningar är man beredd att betrakta de uttrycken mindre som en deklaration och löfte och mer som ett konstaterande av en nyvunnen position, ett nytt poetiskt uttryck.

Att vara logisk och att skriva poesi kan ju ytligt betraktat te sig som en nästan olöslig motsägelse. Men att fixera och upplösa tillvarons paradoxala logik, att sätta den på poetisk pränt, visar sig vara ett högst förträffligt sätt att utvinna erfarenheter ur den stummaste delen av tillvaron, och att skapa överraskande uttryck för att på nytt gestalta rytmerna och klangerna hos en sådan erfarenhet.

Logische Undersuchungen var titeln på Edmund Husserls fenomenologiska studier. Att det finns långt mer än ett poetiskt uns av medvetandefilosofi hos poeten Eriksson behöver man inte betvivla, liksom inte heller att logikens formvärld har bidragit med fruktbar inspiration till hennes sätt att dikta.
   Men framförallt är det hennes frigörande förmåga att placera kroppen mitt uppe i logiken, och att lämna över ordet till en nästan valfri avlyssning: Jag är inte bara här, utan också där. Du är inte bara du, utan också han. Det är det som är den poetiska bedriften.

du ser på mig jag har väntat på dig du är
alltid i tid
han kom något senare, vi satt mitt emot varandra
jag drog mig undan, till synnes bara slocknad
inte längre självlysande
han måste resa, absolut, efter detta.

Jag märker här, att Helena Eriksson skriver den sortens poesi, som hela tiden får mig att ändra mig. Och det är den bästa.

Göran Sommardal, SR Kulturnytt
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".