Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Dans

Osynliga trådar binder ihop The Song

Publicerat måndag 7 september 2009 kl 07.54

Det belgiska danskompaniet Rosas har kommit att tillhöra de givna höjdpunkterna under danssäsongen. Men när de var i Stockholm i helgen var det faktiskt för första gången på sex år. Föreställningen The song är trots titeln nästan helt utan musik men för den skull inte tyst. Kompaniets ledare Anne Teresa de Keersmaeker har inspirerats av fåglar och hur de rör sig och på Dansens hus scen stod 9 manliga dansare och 1 kvinnlig ljudkonstnär.

En timme och 50 minuter. Det låter lätt övermäktigt när föreställningen börjar där i all tysthet och dansarna släntrar in. Det är som om Keersmaeker vill komma bort från allt som är uppenbart estetiskt, snyggt och musikaliskt. Det som blivit lite av Rosas kännetecken.

Nu i The Song är det istället brutalt avskalat. En öken har Keersmaeker själv beskrivit det som. En nollpunkt där inget är skrivet än. Hela scenmaskineriet är blottlagt. Enda scenografin är ljussättningen och en stor silverglänsande plastfolie som hänger som en glittrande himmel över scenen. Och dansarna, alla män, ser ut som om de precis råkade komma förbi från gatan utan att ha hunnit klä om.

En kvinna är i och för sig också där - Elenor Bauer. Hon står vid sidan av och i absolut gehör med dansarna förstärker hon deras rörelser genom att stampa fram en takt med foten i golvet eller prassla med sin jacka eller dra händerna rytmiskt mot scengolvet så att ett litet gnisslande, sjungande ljud förstärker ett bens glidande rörelse. Som om osynliga trådar förbinder henne med den dansare hon för tillfället följer.  

Det är omöjligt att inte tänka på John Cage och Merce Cunningham. Och hur de bröt ned synen på vad musik och dans kan vara. Vad som händer med en rörelse genom små förskjutningar och upprepningar. Ibland kan det bli lite tjatigt men det tar sig i ofta, redan i nästa sekvens. Ofta med en lite komisk lätthet. För trots det minimala utanpåverket är överraskningsmomenten i The Song många.
   Som när den etablerade tystnaden plötsligt bryts och Beatles Helter Skelter sätts på så att basgången vibrerar i stolarna. Till en början blir alla lite rastlösa - som om de inte vet var de ska ta vägen. För att sen en kort stund fylla scenen i ett explosivt möte mellan tung musik och dansens energi. Det är suggestivt. Som för att påminna oss om hur lättpåverkade vi är. Anne Teresa de Keersmaeker är inte här - i första hand - för att underhålla utan för att analysera. Det är det hon delar med sig av.

Cecilia Blomberg, SR Kulturnytt
cecilia.blomberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".