Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Fabiks tragikomiska Prinsessa brister i vardagsdialogen

Publicerat fredag 11 september 2009 kl 07.46
Zandra Andersson som Maja och Moa Silén som Erika. FOTO: Shahab Salehi

Teresa Fabik debuterade 2004 med Hip hip hora. Nu kommer hon igen, med filmen Prinsessa. I huvudrollen som den skådespelardrömmande Maja syns Zandra Andersson, som gör sin filmdebut.

Redan i sin debutfilm Hip hip hora visade Teresa Fabik sitt genuina sinne för humor, och därmed också för sorg, och därmed för sinnesrörelse. Det sinnet har hon tagit med sig till sina nya film, Prinsessa, där det just är kontrasterna och växlingarna mellan sorgen och bedrövelserna och glädjen och komiken som utgör berättelsens och filmens kärnverksamhet.

Zandra Andersson i titelrollen spelar också sin roll med en oförvanskad energi som gör den livstörstande Maja till något mycket mer än en tragi-komisk standard. Som sinnebild för det oförstörda och det autentiska och motbild till det depraverade och cyniska tv-livet, blir den möjligen en smula tröttande i sin mest rakryggade naivitet. 
   Som åskådare hinner man förstå för mycket av den enskilda poängen och lite för många gånger. Där är det de komiska infallen som räddar filmen, och som faktiskt får mig att glömma den där skäligen enkla men förstås viktiga sensmoralen. Var och en borde få vara sitt eget livs regissör.

På vägen mot det målet är det två saker som jag inte kan undgå att notera. Spelet mellan Maria Lundqvist som Mayas mamma och Moa Silén och Zandra Andersson kan inte riktigt samsas. Och det är inte generationsklyftans fel, som är budskapet i filmen, utan att de tillhör olika teaterskolor, olika spelstilar. Det är ingen av dem som är fel, de är bara inte överens.

Den andra saken gäller dialogen. Kanske inte så mycket de snabba replik-växlingarna, där den filmiska gestaltningen överväger, men så fort parterna ska tala ut - lyssna på mig, så här ligger det till, typ, då förfaller allt ner i det gängse svenska autentiska biotugget.
   Också vardagsprosan behöver stiliseras, också småpratet måste vara konstfärdigt. 

Bäst och mest vardagsnära är replikföringen när Maya och hennes skolkamrater spelar Trettondagsafton i Göran O. Erikssons översättning. Där kommer språket nära deltagarna.
   Alla kan inte skriva text som Shakespeare. Men nog saknas det, inte intrigmakare - det visar Teresa Fabik - men dialogkonstruktörer. I den svenska filmen.

Göran Sommardal, SR Kulturnytt
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".