Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Rädslan och sången i Faustas pärlor

Publicerat fredag 11 september 2009 kl 07.46
Marino Ballón och Magaly Solier på ett av många bröllop.

Magaly Solier är det peruanska underbarnet som upptäcktes av regissören Claudia Llosa när filmen Madeinusa skulle rollbesättas. 
   Efter debuten som skådespelare har hon dessutom släppt skivan Warmi, med egna sånger på språket quechua.  Nu gör hon huvudrollen i filmen Faustas pärlor, också den i regi av Llosa. Filmen vann årets guldbjörn i Berlin, och får nu svensk premiär.

Filmens originaltitel La teta asustada, blir på svenska "den skrämda bröstvårtan". För Fausta har fått sin mammas rädsla med modersmjölken. Våldtagen och misshandlad när hon var gravid med Fausta har modern sen dess levt i skräck.
   Så dör mamman, mitt i en sång, och Fausta måste ta ett jobb för att kunna ge sin mamma en ordentlig begravning.

Hon hamnar som piga hos en välbeställd vit kvinna, en pianist som befinner sig i en svår kreativ svacka. Fausta sjunger för sig själv, små improviserade visor, som hennes arbetsgivare pianisten snart tjuvlyssnar på, och köper kreativitet från. Varje sång betalas med en pärla från ett trasigt halsband.

Det är långsamt och absurt på samma gång. Tänk Emir Kusturica på lugnande medel. Inga pukor och trumpeter, men väl en grav som görs om till swimmingpool, och så en ständigt närvarande död gamling.
   Bilderna är nästan löjligt vackra: det är Limas fattiga utkanter på torra, dammiga berg och himlen är lika blå (fast hur ofta är den det i smoggiga Lima egentligen?) som de många bröllopen är rosa.

Faustas pärlor är framförallt rädslans och sångens film. Magaly Solier, som Fausta, sjunger darrigt om sin rädsla på quechua och spanska, och hela hennes uppenbarelse är förskrämd, även om hon är sammanbiten som en gråsten.

Tyvärr är inte allt skådespeleri lika övertygande som Magaly Soliers. Men det är en vacker film, och plus i kanten för att något så banalt som potatis faktiskt får en helt egen roll.

Sofia Olsson, SR Kulturnytt
sofia.olsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".