Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Konst

Hela Miesenbergers Sverige i Umeå

Publicerat tisdag 6 oktober 2009 kl 07.46
Maria Miesenberger Utan titel (Flicka med skugga) ur serien Sverige/Schweden -

I helgen invigdes höstens stora utställning på Bildmuseet i Umeå. Här visas över hundra arbeten från närmare två decennier av konstnären Maria Miesenberger. Förutom skulpturer och textila arbeten så ingår den första kompletta presentationen av det stora fotografiska projektet Sverige/Schweden, som Maria Miesenberger arbetat med i 18 år. Resultatet är 77 fotografiska verk som fyller två av museets stora salar.

- Jag själv tycker att det är jätteroligt och skönt och hissnande att det funkade. Jag har varit litet orolig över det här med mängden - jag har tidigare kanske visat 14 bilder som mest vid ett tillfälle och i ett mycket större format, men att det funkar så intensivt i det här mellanformatet med den här mängden och rytmen, Maria Miesenberger.

Det är minst lika hisnande att som åskådare nu få ta del av hela Maria Miesenbergers omfattande verk "Sverige/ Schweden". Det blir oerhört suggestivt och på samma gång lågmält och intensivt när hon på sitt mycket speciella sätt bearbetar pappans bilder ur familjealbumet från hennes barndom och uppväxt i Sverige och Österrike.

- Jag har utgått från det - mitt personliga och privata och sen bearbetat bilderna med att svärta ut alla personer ur bilderna så att de bara är som diffusa svarta silhuetter. Men trots att de är så diffusa så ser man ändå väldigt starkt kropparnas uttryck, och personernas relationer och kommunikation med varandra inom bilderna. Men det är som att de nu - ännu mer när jag ser dem på väggarna så har de lämnat mig De har ingenting med mig att göra längre.

Det märkliga inträffar att ju mer Maria Miesenberger gör om människorna på bilderna till svarta skuggfigurer och silhuetter - desto tydligare blir de och desto mer allmängiltiga. Det kan lika gärna vara min barndom, min uppväxt som skildras med barnen som leker, har picknick i det gröna, människor som vinkar hej och hej då. Det svarta och identitetslösa gör att jag inte behöver bekymra mig om frisyrer, kläder eller detaljer. Det går ofta inte att avgöra om det är män eller kvinnor, om de närmar sig eller är på väg bort .
   Ofta har fotografierna en dubbelhet i sig - det går att läsa in såväl hot som idyll samtidigt. Som i bilden på den vita barnvagnen och den svarta silhuetten som böjer sig ner över den. Är kvinnan på väg att röva bort barnet - eller ska hon kanske bara rätta till något .

- Det är som en helt annan bild, fast det är bara två negativ bredvid varandra på filmen. Det var väl den här bilden pappa var ute efter och så böjde sig mamma ner för att rätta till någonting och så reser hon sig upp och så tar han sin bild fast jag väljer båda. Och det som har slagit mig nu när jag har arbetat färdigt det här materialet de senaste två åren är ju att min son skulle inte kunna göra det här med sina bilder från sin uppväxt, för idag finns det ju inga bilder kvar, de är på kraschade hårddiskar och brutna cd:n, så det här materialet som jag använt finns ju egentligen inte längre.

Kerstin Berggren, SR Kulturnytt
kerstin.berggren@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".