Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur

Pamuk inte långrandig nog

Publicerat måndag 12 oktober 2009 kl 07.49

Den turkiske författaren Orhan Pamuk fick nobelpriset i litteratur 2006. Till hans mest kända romaner hör Den vita borgen, Det nya livet, Den svarta boken, Mitt namn är röd och Snö. Hans stora ämne är Turkiets modernisering: språnget, gåsmarschen och det envisa lunkandet bort från de lantliga idealen under Atatürks tid, och den mer urbana samtiden.
   Nu kommer Oskuldens museum, Pamuks första bok skriven efter nobelpriset, på svenska.

Pamuk kan verkligen vara en långrandig författare. Fast i böcker som Den svarta boken, Mitt namn är röd och Snö motverkas långrandigheten av den spänningsfyllda intrigen, och man kanske till och med skulle säga att den försvann.

I förra årets roman på svenska, Herr Cevdet och hans söner, som är hans debutverk i bokform, blev den där långrandigheten på allvar synlig.
   Med en släktkrönika över tre generationer i en välbärgad familj i Istanbul speglar Pamuk framväxten av det moderna Turkiet i politiken och den mänskliga praktiken. Om den romanen kunde liknas vid Buddenbrooks av Thomas Mann, så befinner sig Oskuldens museum närmare Proust, i sin omständliga minnesteknik och ständiga förskjutningar av meningen i det redan upplevda, sedd i ljuset av personernas föreställningar om framtiden och med eftervärlden som obönhörlig domare.

Den betydligt mer fyrkantiga kronologiska berättarrytmen i Herr Cevdet och hans söner, som den nya romanen trots allt mest liknar av Pamuks alla böcker, är här ersatt av en nästan petimeter registrering av huvudpersonen Kemals känsloförvecklingar och sinneskiftningar i förhållande till sina tre viktiga kvinnor - modern, fästmön Sibel och allra mest den älskade älskarinnan Füsun.

Jag har ingenting emot långrandiga författare. Jag läser hellre stillsamt tråkigt än hetsigt och bladvändande, men vad som, åtminstone emellanåt, förtar det nöjet i Orhan Pamuks nya bok är den föregripande gesten och hänvisningen till ett oskuldens museum, vilket trots allt bara blir en rätt fåfäng och kokett hänvisning till ett metalitterärt alibi, en konstruktion som både känns historiskt överspelad och inte spelar någon meningsbärande roll.
   Den konsekventa och intensiva långrandigheten vore att föredra.

Göran Sommardal, SR Kulturnytt
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".