Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KRÖNIKA

Den bananätande teaterpubliken

Publicerat onsdag 14 oktober 2009 kl 07.46
Richard Wagner

Maria Edström konstaterar att vi lever i den post-Wagnerianska eran. Det är ingen ordning på teaterpubliken längre.

Häromsistens när jag var på teatern hann föreställningen knappt börja förrän den unga kvinnan som satt bredvid mig halade upp en banan som hon snabbt tryckte i sig. Mobiltelefoner pep och ett par diskuterade ingående vad de gjort under dagen och vad pjäsen eventuellt handlade om.

Vi lever sannerligen i den post-Wagnerianska eran. Richard Wagner som var den som introducerade den mörka salongen, med ljuset mot scenen och adjöss med den pratande, ätande och hånglande publiken som lika gärna ägnande sig åt varandra som åt spelet på scenen, om de inte slängde en tomat på någon av skådespelarna för att visa sitt missnöje.

Skådespelerskan Stina Ekblad sa en gång i en intervju att teatern ska vara som en kyrka, ett rum där vi samlas och där skådespelarnas gestaltande av ett skeende blir publikens bearbetning av detsamma. Och i det senaste numret av tidskriften Arkitektur granskar man scenkonsternas hus under temat ”De nya katedralerna” i en intressant genomgång.

Själv minns jag invigningen av nya Det Konglige i Köpenhamn, Hamlet var pjäsen och man gick uppför den vindbryggelika entréen och var tvungen att visa en speciell inbjudan för att ens få komma in på detta ”Kronborg” i brunt tegel. Då kände man sig rätt liten. 

Och under de senaste fem-sex decennierna har ju teatern med rätta velat riva de murar och skrankor som stängt ute, ibland har just den elisabetanska teaterns glada råhet idealiserats och teatrarna idag vill bjuda in till allsköns aktiviteter tex vill Dramaten nu vara huset som aldrig sover. Att då som jag klaga över en banan kan få vilken teaterledning som helst att vilja tysta mig med gaffatejp.

Men på scenen står levande människor som märker allt som sker i publiken – det är inte som med filmen, teven, dvd:n, datorn, i-podden. Om inte publikkontakten är oerhört brutal och offensiv är det lite som publiken tycker att det är en fiktion vilken som helst, man kan göra annat under tiden. Levande eller digitala människor gör ingen skillnad och kanske är det denna brist på åtskillnad som gör publiken så liksom nymedeltida. Shakespeares teater The Globe och ”mötesplatser för en publik uppvuxen i den digitala och interaktiva världen” som det kan heta, kanske inte är så olika när det kommer till kritan.

Man kan i alla fall konstatera att den wagnerianska eran blev kort

Maria Edström/SR Kulturnytt
maria.edström@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".