Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Litteratur

Pudelrocken hotar för Östergren

Publicerat fredag 16 oktober 2009 kl 07.50
Klas Östergren. Foto: Niklas Larsson / DN / Scanpix

 Klas Östergrens första bok, Attila, kom 1975 och handlar om en ung mans vuxenblivande. Sedan dess har det unge mannen, något åldrad, då och då dykt upp i det 20-tal böcker Östergren skrivit, böcker som ibland varit breda samhällskildringar som Gentlemän 1980 och mer koncentrerade romaner som Ankare 1988. Nu är det dags för en tegelsten igen som knyter an till 2005 års Gangsters. Mikael Timm har läst Den sista cigaretten:

Inbitna rökare kan stå och suga på den sista stumpen hur länge som helst. Ja, somliga fortsätter att försöka röka också när den är blöt och kall. Det kan se heroiskt ut, speciellt om man bär trenchcoat, men också en smula löjligt. Och vem klarar att vara hjälte och samtidigt en smula pinsam?

Det skulle vara Klas Östergren i så fall. Dels för att han är en ekvilibristisk balanskonstnär, dels för att han en gång skrivit in sig i den generation som var i sena tonåren när Gentlemen kom 1980 och då beslöt sig för att älska Östergren vad han än ger ut.

Nu har Östergren skrivit Den sista cigaretten, en svanesång över champagne, finansbubblor, oblyg konsumism och infantilt poserande – ja standardbilden av 80-talet. Romanen kränger och guppar i kölvattnet efter Gentlemän och 2005 års Gangsters. Nu är berättaren äldre, bor på landet men träffar en gammal bekant som han helst inte vill ha att göra med. Och så är vi där igen – i Östergrens 80-tal.

På sätt och vis påminner Östergren om Ulf Lundell: bägge tar om sina gamla teman, bägge är ordfrossare förtjusta i sina överdrifter, bägge skriver rytmiskt, bägge har huvudpersoner som sammanfaller med den offentliga bilden av dem själva. Men medan Lundell blir hånad av kritiker blir Östergren hyllad.

Och varför inte? Östergren är modig. Att som hjälte korsa sina egna spår är riskabelt. Den första vandringen in i nytt territorium riskerar att göra djupare avtryck än nästa utflykt. Så blir det denna gång vilket är logiskt eftersom Den sista cigaretten handlar om bleknande minnen, misstag, upprepningar och omstarter. Men att skriva matt om matta personer är inte lyckat.

Att Östergren älskas av sina läsare tror jag beror på att de vill vara som huvudpersonerna i hans breda romaner: coola, känsliga, teatrala, genomskådande och tuffa. Och framförallt: Avspända när de borde vara nervösa. Ja, huvudpersonen i denna bok är så avkopplad att han i långa partier verkar gå i sömnen. Så varför envisas Östergren med denna berättelse?

Först tvåhundratjugonio sidor in hittar jag svaret. Där finns romanens kärna, där lyfter språket och där lämnar han sina inmutade områden och överraskar läsaren. Huvudpersonen vaknar upp, bifigurerna är konturskarpa och här finns en kall mätpunkt i en synnerligen död dandy. Det handlar om respekt inför döden, utnyttjande och om vad konsten är bra för. Drygt 80 sidor lysande prosa, om bilder - berättat i bilder, men alltså omgivet av flera hundra sidor verbala gester och infogat i en plot som svajar betänkligt.

Men de som älskar Östergren kan alltså fortsätta med det. Vi tveksamma får väl hoppas att kortromanen i romanen är början på en ny fas för författaren. Må han låta 80-talets hjältar vila i frid. Annars riskerar Östergren att bli mannen som skapar romankonstens svar på pudelrocken. Mycket svall kring liten tanke.

Mikael Timm
mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".