Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Teater

Lekande lätt palldans i Puntila/Matti

Publicerat måndag 19 oktober 2009 kl 07.46
1 av 2
Fares Fares och Dan Ekborg i gasen. Foto: Petra Hellberg
2 av 2
Fares Fares, Desirée Rosborg, Bergljót Árnadóttir, Lena B Eriksson och Jessica Liedberg i Puntila/Matti.

Det är att ta i i underkant att säga att pressen på regissören Alexander Mörk Eidem är hård. Det måste bara bli succé. För så har det ju varit - En midsommarnattsdröm, Tre systrar eller De tre musketörerna - allt han tar i blir till rent teaterguld: publiken är extatisk, kritikerna är lyckliga, teaterchefen ler varggrinsbrett och ingen kan tro annat än att skådespelarna i hans uppsättningar känner att livet leker.  Efter Shakespeare och Tjechov är det dax för den stockholmska teaterpubliken att få sig lite Bertolt Brecht till livs. Brecht och Hella Wuolijokis Herr Puntila och hans dräng Matti heter i Alexander Mörk Eidems version - och i Fredrik Sjögrens översättning - helt enkelt: Puntila/Matti. I lördags var det premiär på Stockholms Stadsteaters stora scen, med nyskriven musik av Andreas Utnem.

Jo, jo ribban är placerad vid taket redan från start - Rolf Lydahl junger en introlåt så det darrar i hjärtat och magen och fötterna. Snabbt är berättelsen på banan - Puntila/Matti handlar om vad som är sant och vad som är falskt i en människa, Puntila är den gode, ömsinte, välgöraren på fyllan men en svavelosande ärkekapitalist när ruset klingar av. Vilken version som är mest sann är omöjligt att säga. Chauffören Matti sätter hårt mot hårt när det går, men är realist nog att tiga och ta emot lika ofta.

Fares Fares gör sin Matti till en charmerande och uppmärksam själ, vänlig men distanserad. Och Puntila då... Ja, vad ska jag säga. Den glädje det är att se Dan Ekborg agera liknar inte mycket annat. Här är det 100 vodkamarinerade kilon som liksom svävar över scenen. Han leker så fritt: med rösten, kroppen, blicken...

Det är som om allt tungt blir lätt. Till och med Erlend Birkelands scenografi - den ljusa finska björkveden, som är staplad på lastpallar och svängs runt och omkring och bygger nya rum - den är som balett för pall-lyftare! Och det är förstås för att regissören heter Alexander Mörk Eidem som föreställningen glider från nummerrevy till sorgespel utan skarvar. Han har ju förmågan att locka varje enskild skådespelare att göra sitt bästa, lekfullheten tillåter infall och galenskap och här märks, föga förvånande, hans naturligt brechtska förhållande till publiken och den där verfremdungseffekten. Vi ramlar ut ur salongen och vet inte riktigt vad som är upp och vad som är ner - och framförallt inte vad som är sant om människan.

Elin Claeson, SR Kulturnytt
elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".