Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
krönika

Dubbla ugglor och väninnor

Publicerat onsdag 21 oktober 2009 kl 07.46

Varför återanvänds boktitlar?
   Marie Lundström funderar på hur det går till när man döper en bok, vilka titlar som är omöjliga att stjäla och om bokens värde har minskat.

Uggla. Så heter poeten Aase Bergs bok i höst. Samma titel som poeten K. Sivert Lindberg slog till med när han för tio år sen gav ut lyrik. Båda omslagen tecknar med hjälp av bokstäver ett hoande flygfä.

Väninnan. Står det på omslaget till Denise Rudbergs pocketskröna. Väninnan, så heter ju också Eva Franchells bok om Anna Lindh från i år.

Ett tredje exempel: 2004 kom romanen Fly - skriven av Cilla Naumann. Tre år senare, 2007, kom en ny roman med exakt samma namn: Fly. Denna gång av Elise Karlsson.

I en syskonskara döper man inte två barn till samma sak. Det är lite taskigt och förvirrande. Men hur är det med böcker? Betraktar vi böckerna som delar av en litterär familj, där vi i ett litet land som Sverige ser till att olika skapelser också får olika namn?
   Eller är det inte så viktigt längre? Lilla boken ska ju ändå inte leva så länge, snart dör den, mals ner, så varför inte ge den ett fattignamn som redan finns?

Kanske har det något med bokens allt mindre speciella värde att göra att samma titel kan duga åt än det ena, än det andra? Eller är det bara att vårt minne har blivit kortare? Varför har det i så fall blivit det? Ges det, gudbevars, ut för mycket?
   Inte ens branschfolket kan minnas vad alla böckerna heter ens i Sverige. Och inte författarna heller, som säkert inte vill förminska känslan av "min bok är mitt barn" med att hålla till godo med ett redan upptaget namn.

Men när är en titel ledig? När kan någon döpa sin debutbok till 17 dikter utan att förhålla sig till Tomas Tranströmer? Vad kan man låna och vad kan man inte låna? Status är en del av svaret.

Uggla av K. Sivert Lindberg, en poet ur samma generation som Tranströmer, är en doldis.
   Men försök skicka in ett manus och kalla det Svarta fanor eller Aprilhäxan så ska du se att även den sömnigaste redaktör rycker till och föreslår en liten ändring.

Marie Lundström, SR Kultur
marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".