Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Husångest

Publicerat onsdag 21 oktober 2009 kl 12.37

Att läsa helgtidningar del 2.
Högst märkligt. I söndagens Svenska Dagbladet fanns ett fantastiskt reportage om Gunnar Asplund, bland annat om hans egenhändigt ritade sommarställe söder om Stockholm. Det är, föga överraskande, ett fantastiskt hus. Jag satt ett tag med den uppslagna tidningen i knät och tittade på bilden av huset i fågelperspektiv. Just där, för 46 år sedan, förstod jag för första gången vad ångest var.


Jag var sex år, min mamma hade en kompis som hade en son som var lika gammal som jag. Hans farmor hade varit gift med Gunnar Asplund. Jag kommer ihåg hur det beslutades att jag skulle följa med på en förlängd helg till sommarhuset. Mamma lämnade mig på parkeringsplatsen där kompisens pappa arbetade. Jag satt inklämd i bilen hos denna främmande familj som kallade pappa för "far" och som jag nu var utlämnad till. "Kört fort i guppet far" minns jag en syster sa. Det kittlade i magen men jag hade fullt upp med att hålla gråten borta. Paniken steg, det var som om jag tappade kontrollen över verkligheten. 
Det handlade förstås om ren och skär separationsångest i ordets allra mest bokstavliga betydelse. Min kompis med familj var ett under av förståelse och vänlighet när jag några timmar senare satt hulkande i mammans knä. Hur länge jag stod ut minns jag inte. "Hemlängtan" var ett ord som surrade runt mig. Jag vill minnas att jag stannade minst ett par nätter men det kanske inte stämmer.
Jag tittar på huset i Svenskans reportage. Har inte sett det uppifrån tidigare. Där går man in, så rakt fram till min kompis sovrum, ned till vardagsrummet dit jag smög med magont när jag inte kunde sova. I ett gästhus bodde kompisens syster med min stora kusin. Jag rörde mig som i en bubbla av skräck. Mest rädd var jag nog för min egen rädsla.  
Att inte kunna, eller vilja, sova över hos kompisar är en rätt vanlig åkomma. För mig satt den i tills jag var gammal nog att låta mellanöl döva ångesten.
Så kan det gå när aldrig så välmenande föräldrar
gissar vad deras barn mår bra av att göra. Jag har säkert gjort massor med liknande beslut över mina barns huvuden. Problemet är att man ofta vet bättre än sina barn. Men i detta undersköna hus vid Östersjöns strand lärde jag mig i alla fall att ta barns ångest och rädsla på allvar.  
Gunnar Bolin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".