Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
TEATER

Inget mögligt Molièremyller

Publicerat måndag 26 oktober 2009 kl 07.46
Johan Rabaeus är den girige Harpagon FOTO: Sören Vilks

I helgen var det premiär för humor med klassikerstatus, när Den Girige av Molière intog Dramatens lilla scen. 
   För regin står ingen mindre än den sorgmodige svenske humorchefen Gösta Ekman. I rollerna syns bland andra Johan Rabaeus, Christoffer Svensson, Marie Richardson och Ellen Matsson.

Den girige Harpagons sprätt till son, hans milda dotter och mer eller mindre lojala tjänare är hudfärgade, babyblå och ankvita fjollor klädda i prasslande satin. Stora enfärgade blanka ytor som fångar ljuset. Deras häpet runda ögon, och häpet babyrunda inställning till kärlek gör dem till en sorts dockspelare i naturlig storlek på den verkligen minimalt stenograferade scenen.

En svängd mörk vägg och några dörrar det är det hela. Det ser nystruket grafiskt och rent ut, snarare än mögligt Molièremyllrigt i huset där hästarna dör för att husbond sparar på havren, och taket säkert läcker.
   Två synkront krypande svartråttor dragna i ett snöre över scen får ensamma stå för förfallet. Tills Johan Rabaeus visar sig, incestuöst sammanväxt med sitt kassaskrin.

I svarta sammetstrasor, svarta glesa hårtester, utan framtand, empati, hyfs, charm, vett eller ens storhjärna vad det verkar. Och efter det är det hans föreställning. Johan Rabaeus kan ju alltid tämligen enkelt plocka fram något nästan obscent nonchalant i blicken och halvleendet, som om verkligen hela världen kan fara åt helvete och att han gladeligen skulle slänga med några söta kattungar på vägen. Det gör han här också.

Men i Gösta Ekmans regi som inte oväntat är kärleksfullt omsorgsfull om det akrobatiska och aldrig låter skådespelarna glömma att låta kroppar och ansikten hasa, stelna, sprätta och trippa liv i sin karaktärer. I den regin kan den girige också få några sidor till.
   Som när Rabaeus tappar orienterinsgförmågan och blir psykotisk i förhållande till sina stulna pengar och skäller ut en gammal handduk. Eller dansar en strakbent dans i cocacolabottnade glasögon för den unga dam spelad av Rebbecka Hemse som fryst till is i avsmak för denne äcklige gamle friare.

I vissa stunder kan man faktiskt ana samtidens vansinnige finanshaj i den gamla pjäsen. Det är inte en total "Rabaeusk enmanshow". De flesta roller har hjälp av den grafiska scenbilden och den kroppsligheten.
   Själv hade jag försatt mig i Molière-karantän sedan ett tag för det är lite svårt att orka med allt ur dessa pratiga, förenklade karaktärer och tricksande för att de unga ska få varandra. Men så här, som välgjord marionetteater med en rejäl dos självironi är det faktiskt okej.

Jenny Teleman, SR Kulturnytt
jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".