Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
KRÖNIKA

Jakten på kvaliteten under stenen

Publicerat onsdag 28 oktober 2009 kl 07.46

Hur ska en kurs kunna lära teaterproducenter att göra de föreställningar som publiken frågar efter, undrar Cecilia Djurberg. De bästa föreställningar hon själv sett är dem hon inte visste att hon ville se.

Som teaterkritiker får jag ofta frågan från vänner och bekanta om vad man ska se just nu, om jag kan tipsa om något man bara inte får missa på teatern. Det är ursvårt att svara på. 

Problemet ligger i skillnaden mellan det tvärsäkra utgångsläget i vad jag upplever som en kanonföreställning och att gissa vad en annan person kommer att tycka är bra, intressant och konstnärligt stimulerande. Och samtidigt riskera att bli påförd ansvaret för denna tipsade föreställning.

Dilemmat liknar kvalitetsbegreppets - eftersom man gärna bakar in sin personliga smak i ordet kvalitet. Och att det garanterat finns lika många åsikter om kvällens föreställning som det sitter personer i publiken.
   Av samma anledning har jag utvecklat en allergi mot ordet succé.

Teaterhusen mäter ofta en föreställnings framgång i antal sålda biljetter. En publiksuccé är lika med en kassako, precis som en kritikersuccé är lika med ett superlativ i Dagens Nyheter. De går inte alltid hand i hand, men det är så man mäter.

Att recensionen bygger på en enda persons åsikt är uppenbart, men hur ofta drar man i ärlighetens namn slutsatsen att en publiksuccé faktiskt är resultatet av en framgångsrik marknadsföringskampanj, snygga annonser och listigt insålda förhandsreportage i medierna - som inte har det minsta med föreställningens resultat att göra? Som egentligen bara bygger på snack och bilder. 

Publiken tillfrågas ytterst sällan om vad de verkligen tyckte och tänkte om föreställningen när biljetten väl är köpt och ridån gått ner. 

Samtidigt som jag tycker att det är viktigt att teatrarna fyller sina salonger och når ut till alla som är med och finansierar konstformen med sina skattepengar, blir jag ändå lite chockad när det dimper ner en inbjudan till en kurs på ämnet. Det är Intercult som arrangerar en kurs med utgångspunkt i publikens smak och begär.

I kursplanens fokus finns "den stora frågan om hur man kan gå från publikutveckling till att låta publikens intressen forma den egna verksamheten". 

Hjälp – tänker jag, som i princip skulle vilja påstå att de absolut bästa föreställningarna jag sett i mitt liv är dem som jag inte hade en aning om att jag ville se, dem som jag gått till med en förväntning och gått hem från med något helt annat. Och som ingen affisch i världen skulle kunna lyckas få mej intresserad av utan som jag tvärt om, med berått mod, sett för att jag har en medveten strategi om att vända på så många stenar som möjligt för att hitta något som liknar en skatt, bland alla maskar och ruttna löv.

Cecilia Djurberg, SR Kulturnytt
cecilia.djurberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".