Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
konst

Konståret 2009

Publicerat tisdag 29 december 2009 kl 07.46
1 av 3
Anna Odell utanför. Stockholms Tingsrätt FOTO: SR Kulturnytt
Foto: NUG
2 av 3
Foto: NUG
Detalj ur Natalia Djurbergs installation Experimentet
3 av 3
Detalj ur Natalia Djurbergs installation Experimentet

2009 var året då vi fick ett nytt Moderna museet i Malmö, då konstmarknaden inte kraschade riktigt så hårt som befarat, även om några gallerier fick stänga. Och då Lars Vilks Muhammedkarikatyrer till sist kunde visas, utan minsta bråk, på ett galleri i Sundsvall.
   Men årets, utan konkurrens, mest omdiskuterade konsthändelse inträffade i januari, på en bro i Stockholm...

Anna Odell som pluggade på Konstfack, blev bekant för de flesta av oss under årets början. Liksom att hennes tilltag, att ställa sig på en bro i januarikylan och spela galen för att bli intagen på psyket, var en del av hennes examensprojekt på skolan. Dåvarande chefen på den psykakut som tog emot Odell tyckte inte att det var särskilt bra konst.

– Det är fullständigt sjukt. Det är absolut patetiskt, sa David Eberhard.

Och när Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth besökte konstmässan Market i Stockholm i mitten av februari, och fick syn på en videofilm där en maskerad man gick lös med sprayburkar på en tunnelbanevagn, så var konstfackskandalen ett faktum. Det visade sig att videon var ännu ett examensarbete från samma skola, godkänt och presenterat vid 2008 års examensutställning. Kulturministern satte ned foten, och drog en gräns för konstbegreppet.

 – Det här är skadegörelse, det är vandalisering. Konst kan vara provocerande och ska vara provocerande, ska utmana. Men det här ser jag inte som konst, sa Lena Adelsohn Liljeroth i Aktuellt, i mitten av februari.

Sen gick det fort. Konstfacks rektor kallades till förhör i riksdagens utbildningsutskott, Facebookgruppen "Inga mer skattepengar till Konstfack" samlade 3700 medlemmar och folkpartiets Fredrik Malm krävde att skolan skulle få sänkta anslag, som straff.
   På Konstfack kopplades jurister in, i en internutredning som kom fram till att skolan inte gjort något fel, men att eleven Anna Odell orsakat lidande, utnyttjat samhällets resurser och "ställt Konstfack inför samhällets tvivel", som det hette.

Åtal väcktes mot Anna Odell, och på Konstfack nagelfors årets avgångselever - och ett av examensverken stoppades, av skolan, för misstänkt brott mot upphovsrätten. Även NUG, konstnären bakom graffitivideon som inte var konst, polisanmäldes. Men förundersökningen lades ned i brist på bevis. Ändå såg kulturministern förödande, kulturpolitiska konsekvenser av hans icke-konst:
 – De här pengarna det kostar att snygga upp efter honom hade kunnat gå till så mycket annat. Till musik- och kulturskolor, till Länsmusiken, till teatrar eller vad det nu vara må.

Samtidskonsten kan inte räkna med folkets kärlek, inte när man tänjer på gränserna. Och den som bryter mot lagen får ta sitt straff. Men det förbluffande med vårens händelser var att landets största konstnärliga högskola, Konstfack, visade sig fullkomligt oförmögen att handskas med reaktionerna på den konst skolan själv lärt ut.
   Istället för att skydda sina elever frånsade man sig allt ansvar. Istället för att stå upp för den konstnärliga friheten drog man igång en intern polisverksamhet. Det är allvarligt, särskilt i en tid då populismen är på frammarsch. Det var den verkliga konstfackskandalen.

I somras blev en utställning med traditionsvurmande måleri från Norge häftigt omdiskuterad - i bloggar och vartefter också på kultursidorna. Figurationer, som den hette, var varken provokativ eller särskilt imponerande, konstnärligt. Ändå drog den på sig beskyllningar om nazistestetik, och gud vet vad. Somliga av de norska målarna kallar sig "retrogardister" och tycker illa om allt modernt, en motvilja som ibland formuleras i ganska populistiska termer. Kanske var det det som fick ett par kritiker att tappa fattningen?

För egentligen är retrogardisternas vurm för fantasin och konsten, med stort K, helt i takt med tiden. Som del av en rörelse vi sett de senaste åren: från samhällsengagemanget till mer estetiska frågor, från verklighet till fantasi, från raka dokumentärer till mer komplexa bildvärldar.
   Årets Turnerpris gick till Richard Wright, för en snygg med föga provocerande väggmålning i bladguld. Bonniers konsthall visade unga konstnärer med smak för det abstrakta och filosofiska, i utställningen Rumstering. Moderna museet gjorde sin andra, stora surrealistutställning på kort tid, med publiksuccén Dalí Dalí.

På konstens eget VM, konstbiennalen i Venedig, var temat Fare Mondi. Skapa världar.

Något slags rekord i sträng skönhet slog den brasilianska konstnären Lygia Pape med sin installation i entrén till Venedigbiennalens huvudutställning. Som fortsatte i samma anda: välgjort, vackert och fantasifullt. Svenska Nathalie Djurberg kammade hem Silverlejonet för mest lovande, unga konstnär med en tät och drömlik installation.

Den som ville se politisk konst fick söka sig till sidoutställningar och nationella paviljoner, som den Mexikanska där Teresa Margolles tvättade golvet med blod från offer i det mexikanska narkotikakriget. Eller till någon av de mindre biennalerna, i Istanbul eller Göteborg. Eller varför inte till Kulturhuset i Stockholm, där iransk-amerikanska Shirin Neshat visade att samhällskritik går utmärkt att förena med drabbande gestaltning, i filmsviten Women without men.

 – Nästan alla som jag känner tycker att det nog är så att vi faktiskt överutnyttjar bältesläggning. Och Annas fokus på det tror jag faktiskt har blåst liv i den debatten igen och förhoppningsvis manat till lite självkritik, sa Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi, i P1 Morgon den 24 augusti.

Där vittnade hon om den självrannsakan som konstfackeleven Anna Odells kontroversiella examensarbete satt igång inom psykiatrin. Så någon sorts nytta verkar hon ändå gjort, till syvende och sist. Själv dömdes hon till 2500 kronor i böter, som hennes lärare och studiekamrater på Konstfack skramlade ihop åt henne. Själva rättsprocessen blev omdiskuterad, ifrågasatt på kultursidorna och försvarad på ledar- och insändarsidorna, grovt sett.

Under sin slutplädering i Stockholms tingsrätt tillät sig Anna Odells advokat, Claes Borgström, en liten utvikning.
 – Även om det inte får någon betydelse i målet, vill jag ändå använda tillfället och understryka att den här typen av projekt eller aktioner är typiska för demokratiska samhällen. I de totalitära samhällena, där förekommer inte detta för där vågar ingen. Men i Sverige, som i andra demokratiska samhällen, pågår detta och det är någonting som man naturligtvis ska vara tacksam för.

Mårten Arndtzén, SR Kulturnytt
marten.arndtzén@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".