Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film

Små nyanser i stor film

Publicerat fredag 8 januari 2010 kl 07.46
Katie Jarvis som Mia i Fish Tank.

Den brittiska regissören Andrea Arnold långfilmsdebuterade för två år sen med Red Road som höjdes till skyarna av kritikerna och vann jurypriset i Cannes. Och när hon återvände till filmfestivalen med uppföljaren Fish tank tog hon hem samma pris en gång till.

Det är en flickmardröm. I femtonåriga Mias rum flagnar den rosa färgen från väggarna och hästen som står fastkedjad utanför loftgångshuset är dammig och nedsutten.
   Mias mamma har ungdomen i behåll. Åtminstone tror hon själv det där hon gungar omkring till gamla househits med jeanskjolen uppe vid midjan och cigaretten instucken mellan nyopererade läppar. 

Fishtank utspelar sig i ett Big Brother-England bland trasiga människor som sitter fast i ett permanent tonårstillstånd. Det är som att alla är i samma ålder. Föräldrarna beter sig som förvuxna, oansvariga barn, barnen dricker öl och lånar mammas mascara.
   Vi följer Mias ensamvandringar runt det ödsliga bostadsområdet där hon lämnats vind för våg, och hon är verkligen hjärtekrossande ensam, omsluten av ljudet av sina egna andetag. Och för en stund tror jag mig se en ganska typisk brittisk eländesskildring av sorten där det börjar illa och slutar värre. Men så träffar Mias mamma en ny kille och han är... snäll. Han ser den aggressiva Mia, uppmuntrar hennes dansdrömmar och i musiken uppstår korta stunder av frid.

Andrea Arnold är en hyperkänslig regissör och det stora med filmen är hur hon låter känslorna gestaltas med kroppen. Historien berättas i skådespelarnas rörelser. Mia, perfekt spelad av en helt naturlig Katie Jarvis, ser oberörd ut men går med ryggen spikhårt spänd. En fot plåstras om, en omfamning blir lite för hårdhänt, en beröring träffar fel.
   Så små är nyanserna och så få är närbilderna att man nästan inte vågar lita på det man ser. Och när sen tumskruvarna dras åt och det faktiskt blir värre, stannar känslan av osäkerhet kvar. För svek kan döljas bakom leenden och ett vänligt ord bli långt mer förödande än en örfil.

Clara Törnvall, SR Kulturnytt
clara.tornvall@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".