Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
teater

Snabb och ledig men teatral Mefisto

Publicerat måndag 11 januari 2010 kl 08.54
Björn Kjellman som Hendrik Höfgen i Mefisto på Stockholms stadsteater. FOTO: Petra Hellberg

 Den tyske författaren Klaus Mann, son till Nobelpristagaren Thomas Mann, skrev romanen Mefisto – en karriär i landsflykt 1936.

Boken var av politiska skäl förbjuden i Nazi-Tyskland men även efter kriget drabbades boken av förbud och förtalsåtal då romanens Hendrik Höfgen påstods vara ett nidporträtt av Gustaf Grundgens, en av Tysklands stora skådespelare såväl under Weimar-republiken som under Tredje riket, vilket Mann förnekade.
   Romanen har dramatiserats av Théâtre du Soleil 1979 och filmats av István Szabó 1980, och nu i lördags var det premiär för Stockholms stadsteaters version dramatiserad av Christoffer Mellgren och i regi av Ragnar Lyth, och med Björn Kjellman som Hendrik Höfgen.

Maria Edström var där:

Hendrik Höfgens största längtan är att få spela Faust – denne tyske urhjälte som säljer sin själ till djävulen. Och trots sin bredvillighet att sälja sin själ, så får han ironiskt nog till slut istället spela Mefistofeles själv. Se där den bittra sagan som finns insprängd i Klaus Manns otroligt rika roman som spänner över tiden från Weimar-republikens kreativa febrighet till Tredje rikets kväljande febermardröm.

På Stockholm stadsteater utspelas alltihop på scenen, i logerna, bakom rampen – kort sagt på teatern i Lars Östberghs scenografi med det nakna repetitionsgolvet och bara en glasvägg i fonden som vid behov kan bli tex ett fönster i en villa Grünewald! Ett genidrag då så mycket av den faktiska handlingen utspelas på teatern och dessutom så understryks det teatrala i tiden, tiden när samhället alltmer blev teater.

Christoffer Mellgrens dramatisering är snabb och ledig, han har skapat centrala scener av det stora stoffet som inte alls känns som en tungfotad ”dramatiserad roman”. Björn Kjellmans Höfgen är lockig, charmig och levande, inte alls skallig och kusligt karismatiskt vilket är befriande och den övriga ensemblen där alla spelar flera roller är i Ragnar Lyths regi också mycket levande, och vad kan man annars vänta sig av Sven Ahlström, Maria Salomaa, Lina Englund och Lennart Jähkel, för att nämna några. En speciell eloge till Iwa Bomans stjärna Dora Martin som ser vad klockan är slagen och till Katharina Cohens tvärtom anpassliga Nicoletta.

Men det är någonting som skaver och jag tror att det handlar om just det här med teatraliteten. Den här uppsättningen känns med sin sammanhängande dramaturgi och sin tonvikt i en psykologiskt-realistisk spelstil så sympatisk och på nåt vis mer brittisk än tysk. När de klinkar lite av Brecht/Weills ”Kanonensong” på pianot så verkar de tonerna komma från en helt annan värld än den som finns på scenen.

I en scen så är vi mitt i applådtacket till pjäsen ”Knorke” där Höfgen spelar en slem typ och där alla skådespelarna är svartklädda á la sent tjugotal, bleksminkade med svarta hår - pomaderade herrar och damer i page och alla med ett självmedvetet och lite trotsigt ansiktsuttryck. Där finns plötsligt den här teatrala energin och anspändheten, som speglar en tidsanda där allt hängde på en skör tråd och där de mest spektakulära till slut vann alla röster.

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".