Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film

Med blick för mer än Snabba cash

Publicerat torsdag 14 januari 2010 kl 07.47
Matias Padin Varela spelar Jorge. Foto: Arild Wretblad

Årets första svenska långfilm är också en av de på förhand mest omtalade och välaffischerade: Daniél Espinosas filmatisering av Jens Lapidus romansuccé Snabba Cash har premiär på 89 orter i landet. Espinosa debuterade med Babylonsjukan 2004 och har också gjort Uden for kaerligheden i Danmark. Manus till Snabba Cash är skrivet av Maria Larsson och i de tre huvudrollerna ser vi Joel Kinnaman, Matias Padin Varela och Dragomir Mrsic.

Problemet med filmatiseringar av romaner är ibland att de är just filmatiseringar. Och särskilt knöligt är det väl med deckare eller andra böcker, där själva upplösningen är helt central. Och när det gäller en så spridd, läst och omtyckt bok som Snabba cash, så kommer en stor del av biopubliken ha den där upplösningen för ögonen långt innan den inträffat.

Men den utmaningen tar Daniél Espinosa sig an med en stor portion självständighet, som räcker långt. Framförallt gör han film, något som inte är självklart bara för att det heter filmatisering. Redan under de första sekunderna är det här något av det rörligaste, vaknaste och mest medryckande bioberättande jag sett på länge. Bilderna av Jorges flykt från fängelset dunkar av rymlingens puls, duken är som smittad av nervositeten, frihetslängtan och ruset när flyktbilen står där i skogsbrynet. Och filmens två andra huvudpersoner JW och Mrado presenteras med samma tryck.

JW är handelsstudenten och stekaren som inte har samma fina bakgrund som Stureplanskompisarna, bor i studentrum och kör svarttaxi för finansiera sin fejk. Och Mrado heltidsbrottslingen som hamnar på kant med det egna kriminella gänget, och som för att komma undan tillsammans med sina lilla dotter måste göra den sista stöten.

Romanen Snabba Cash fick beröm inte minst för talspråket, för hur Jens Lapidus skickligt avlyssnat olika samhällsskikt, och Daniél Espinosa tar det ett steg till, spanska och serbokroatiska flyter helt självklart genom filmen. Det är också hur replikerna sägs, eller att det inte är repliker, talet bara rinner ur mungipan på skådespelarna, det kommer inifrån. Ibland hör vi inte, men vi ser.

För det är också blickarna, de misstänksamma, de inåtvända, de prövande  - är du med eller mot oss? Inte minst är det JW, uppkomlingen, som betraktar och som försöker undvika att bli sedd. Blickarna far som flipperkulor och drar upp linjer i luften och det skapas rum och rymd runt personerna av hur de tittar och rör sig.  

Vem är du? Den frågan är filmens kärna.

Men när Espinosa lagt sina tre ess Jorge, Mrado och JW, så måste också resten av leken spelas ut, och det är lite som om han själv blivit sittande med Svarte Petter. Han behöver ta filmen till ett slut som inte verkar intressera honom. Och trots att det är en väldigt bra manusbearbetning, med många smarta strykningar i en stor  textmassa, så kan jag ändå bara önska att regissören i full frihet fått fly från det fängelse som boken till sist ändå utgör. För här finns så fina undertoner av en helt annan film, om arv och familj, om de barn huvudpersonerna varit, om JW:s försvunna syster, Mrados dotter och Jorges syster ofödda barn.

Det är bara en antydan om en sorg, men den är värd så mycket mer än en alltför lång väntan på en given shoot-out.

Måns Hirschfeldt, SR Kulturnytt
mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".