Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
konst

Lundquists måleri på Moderna

Publicerat torsdag 21 januari 2010 kl 07.47
Yxan, 1974. Foto: Evert Lundquist/Statens Museum for kunst, Köpenhamn

Evert Lundquist var i flera decennier det svenska måleriets gammelmäster. Han debuterade redan 1934 men det tog tjugo år innan det stora genombrottet kom. På 60-talet visades han flitigt internationellt och var också professor på Konsthögskolan, och han förblev verksam nästan intill det sista. Han dog 1994, 90 år gammal, redan en etablerad klassiker, men sedan blev det ganska tyst om honom, samtalet handlade om andra saker och han visades rätt sparsamt.

Men nu kan man se honom igen, på Moderna Museet i Stockholm.

Enligt curatorn Fredrik Liews text i katalogen har man här velat ge en ny, eller åtminstone delvis annorlunda bild av Evert Lundquists måleri än den vedertagna. Man har velat komma bort från bilden av den okomplicerade virtuosen som sitter där med sitt lugna, harmoniska måleri tryggt vilande i den stora traditionen, en bild som han själv odlade med stor omsorg, och istället visa upp en oroligare, sårbarare bild av honom.

Och det är förstås en lovvärd ambition, även om detta synsätt kanske blir mer övertygande i katalogtexterna än i själva utställningen, för nog är det väldigt mycket den gamle, välbekante Evert Lundquist som syns på väggarna, med de tjocka färgmassorna och de enkla, tunga formerna, människor, landskap, vardagliga föremål, som tycks drunkna, ätas upp och försvinna i färglagren, den där färgen som tycks intressera honom lika mycket som fysisk substans som den gör som kolorit, en färg som det går att skulptera i lika väl som att måla med, en färg som öppet redovisar vartenda penseldrag, så till den grad att de fysiska spåren av penseln ibland verkar bli själva huvudmotivet.

Det finns en fantastisk målning från en havsstrand, en mycket svart målning med en ensam människogestalt och bakom figuren en vit vågkam på väg in. Där ligger färgen flera centimeter tjock och bildar ett eget kaotiskt landskap av dalar, bergskammar, sprickor, virvlar och strömmar och resultatet blir en svärta av häpnadsväckande djup och klarhet.

Färgen ger också den där speciella monumentaliteten åt de enklaste motiv, hans föremål står där de måste stå, fastmurade i färgen, omöjliga att rubba ur sitt läge, som stora oemotsägliga påståenden.

Eller påståenden förresten, Evert Lundquist gör egentligen inga påståenden, han är på något vis en icke-kommunikativ målare, i den meningen att han vill inte säga oss något världen, han vill inte peka ut något särskilt eller få oss att upptäcka något, eller inta någon ståndpunkt om någonting. Man får känslan av ett måleriet för honom var en meditativ, inåtriktad sysselsättning, en trög och långsam process som fick ta sin tid, en försjunkenhet som kan likna bortvändhet.

Och om man skall prata om hans relevans för vår tid, vilket ju är obligatoriskt när man gör en sådan här utställning med en halvt bortglömd klassiker, då är det kanske där den relevansen ligger, i den hållningen, i den lugna tillförsikten att måleri är något som är värt att hålla på med, för sin egen skull.

Mats Arvidsson, SR Kulturnytt
mats.arvidsson@sr.se

Utställningen med Evert Lundquists måleri visas på Moderna Museet i Stockholm till den 11 april.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".