Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Smärtsamt undergångsvacker Vägen

Publicerat fredag 22 januari 2010 kl 07.46
Det finns en stram skönhet i Vägen. Foto: Scanbox.

Den amerikanske författaren Cormac McCarthy gick från kultfigur till Hollywoodfavorit för några år sen när bröderna Coen gjorde succéfilm av hans roman No country for old men. Ungefär samtidigt fick McCarthy Pulitzerpriset för romanen Vägen. Och nu har den blivit film, i regi av John Hillcoat, och med Viggo Mortensen i huvudrollen som pappan som tillsammans med sin son vandrar genom ett postapokalyptiskt ingenmansland.

Det är farligt att gå i sällskap med den sista guden - barnet. Inte bara för att pojken utgör byte för de få kvarvarande hungriga människorna. Och för att hans inneboende godhet och barmhärtighet hotar den nya ordningen efter klimatkatastrofen, meteoriten eller atomvintern - precis som i boken får vi inga tydliga svar på vad som hänt världen. Utan också för att hans moral, Cormac Mc Carthy kallar den elden, måste skyddas och bevaras. För överlever gör den som inte låter sin mänsklighet gå förlorad.

Romanens bildrika språk har i filmen förvandlats till storslagna tablåer, så ödesmättat undergångsvackra att man vill pausa dem på bioduken och titta länge, syna gråskalorna i askan som täcker sprickorna i asfalten. Det finns en stram skönhet i Vägen som skiljer den från andra filmer som bäddar in postapokalypsen i smuts. Och bilderna är på samma gång drömsyner och alldeles verkliga. Viggo Mortensens täckjacka är ruttet dyngsur, hans tänder jordiga. Och att se filmen i ljuset av nyhetsbilderna från Haiti på människor som ropar på Gud och dödar varandra i jakt på mat, är nästan outhärdligt.

Cormac McCarthys roman är en myt. En urberättelse med kristna undertoner om individens okränkbarhet och vårt beroende av andra. Och filmatiseringen, som är gjord med stort självförtroende, fångar det mytologiska draget på ett lika konsekvent som elegant sätt. Ibland med smink, där Robert Duvalls vattniga ögon och upplösta ansiktsdrag får honom att se fullkomligt evig ut.

Och filmen är en moralitet, men den moraliserar inte. För livsvilja är ingen skyldighet. Kanske var det i själva verket pojkens mamma som fattade rätt beslut när hon valde döden. Pappans envetna överlevnadskamp, hans envisa byggande, fixande och lagande - är det inte tröstlöst? Fåfängt? Men just det där nödvändiga i irrfärden är det som laddar filmen med kraft. För, som nån säger: Om man nu är den sista människan kvar på jorden - hur ska man kunna veta det?

Clara Törnvall, SR Kulturnytt
clara.tornvall@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".