Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
teater

Den banala kärleken går inte ärenden

Publicerat måndag 25 januari 2010 kl 07.46
Anna Carlsson som Hanna Arendt Foto: Markus Gårder

Den banala ondskan heter den tysk-judiska politiska filosofen Hannah Arendts bok om nazisten Adolf Eichmann, och den israeliska författaren Savyon Liebrecht travesterar bokens titel i namnet på sin pjäs om Hannah Arendt Den banala kärleken heter den och hade svensk premiär på Uppsala stadsteater i svensk översättning av Yael Feiler och i regi av Voula Kereklidou. Pjäsen handlar om den kärlekshistoria som Arendt hade med Martin Heidegger, uppburen filosof som var medlem i nazistpartiet och som aldrig gjorde avbön.

Hannah Arendt är i Köpenhamn och tar emot Sonning-priset och precis som hon har citerat Faulkners ord att det är det förflutnas uppgift att hemsöka oss så börjar hon minnas tiden och kärleken med filosofen Martin Heidegger. I samma veva har en israelisk student bett att få komma och intervjua henne och tala om, inte Heidegger men väl Eichmann. Och den här lösa ramhandlingen öppnar får en dramaturgi som just kan låta det förflutna hemsöka nuet.

I tillbakablickar får vi följa Martin och Hannahs kärlekshistoria tillsammans med den åldrade Arendt, och det ska säjas först som sist, helt underbart gestaltad av Anna Carlson, en liten lockig tant med handväska och stickad väst, som lurar alla att hon slutat röka, men också utrustad med ett knivskarpt intellekt, en glödande förmåga till nyansering och med den där lilla högdragenheten hos den som inte har för avsikt att göra sig mindre än hon är.

Den yngre och medelålders Arendt spelas av Sofia Berg-Böhm, som ändå gör sig bäst när hon får vara lite äldre med osannolik 70-talsdräkt och bett i repliken. Robin Keller gör som vanligt det mesta och det bästa av sina båda roller som unga Hannahs vän Rafael och den israeliske ”studenten” eller vad han nu är.

Däremot har Bengt Nilssons Heidegger fått lite väl mycket emot sig och det är nog mer regissörens än hans fel. Han står på ett berg av böcker, i fonden en tavla av alpinska bergstoppar och hans blonda hår, vandrarkängor och liksom ariska energi gör honom lite väl karikerad. Intressantare vore om han verkligen hade fått vara sinnebilden av en kultiverad, bildad och tänkande tysk - då hade hans nazism kommit som en chock. Och då skulle han vara trovärdig som mannen som senare ansåg att Hitler borde be honom om ursäkt -  han, Heidegger hade ingenting att be om förlåtelse.  

Savyon Liebrechts pjäs är på nåt vis trogen Arendts nyanserade intellektuella elegans, för trots att det handlar om starka känslor så vägrar pjäsen att gå någons ärenden. Arendts vägran att rätta sig in i leden, vare sig det gäller synen på Heidegger, Eichmann eller historiens lärdomar blir, i alla fall för mig, pjäsens memento. Och att Arendts tankar om individens ansvar inte på något vis är inaktuella visar sig även i dagens svenska samhälle där intervjuer med myndighetspersoner, apropå människor som farit illa, med uttryckslösa ansikten kan säja att de bara handlat utifrån de nya lagar som regeringen har bestämt.      

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edström@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".