Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILM

Lättköpt aptitretare enligt recept

Publicerat fredag 5 februari 2010 kl 11.11
Edge of Darkness är en halvhjärtad film. Foto: Nordisk Film.

Martin Campell har regisserat ett par Zorro-filmer, nyinspelningen av Casino Royal och en hel del tv-serier. Bland dem Edge of Darkness som han nu tagit sig an som långfilm.

Edge of Darkness är en film i exakt samma bemärkelse som en Big Mac & Company är en måltid. Det är en rätt godtycklig men ändå beräknande kombination av olika lättköpta aptitretare.

Först har vi huvudingrediensen, the bite, nämligen intrigen från tv-serien från 1985, nu omplanterad från den brittiska till den amerikanska jorden. Skumt privat högteknologiskt bolag med hemligstämplad, hemligstämplad, hemligstämplad - ursäkta att jag stammar men det gör filmen också - hemligstämplad verksamhet i lika hemligstämplat samarbete med den onda staten. God-hjärtad dotter kommer skumrasket på spåren och kontaktar godhjärtad fader för att lätta sitt hjärta och möjligen bli räddad.

För att denna lätt bedagade kärnvapendoftande intrig ska orka bära vad filmen egentligen handlar om, så har det krävts en rejäl uppdatering. Nu handlar mörkret om att med stulen kärnvapenteknologi från olika misshagliga stater bygga amerikanska bomber som sedan kan användas för att skapa kaos och konspiration utan att det går att spåra vapnen till USA. Man framställer så kallade jihadistiska bomber.

Till denna rejäla tugga serveras en Mel Gibson-pappa, en Danny Houston-skurk, exakt samma figur han gjorde i X-men Origins: Wolverine, en mångfasetterat god och ond men framförallt british speaking Ray Winstone och en ungdomligt uppriven Bojana Novakovic-dotter. I Happy Meal-påsen hittar vi kin flicks från badstranden, från flickrummet och från badstranden. I stället för pommes frites får vi klichéer från polisfilmen, från agentfilmen och ett lagom mått maffia-krydda.

Om The Edge of Darkness hade tagit den politiska intrigen på allvar, vilket förstås är så gott som omöjligt, eller åtminstone skruvat ihop och skrapat fram personintrigen far-och-dotter, vilket filmen är för lat för att göra, då hade... men: Nu låter man den ena halvhjärtade framställningen luta sig mot den andra. Och ändå dyker ett par fem-minuters sekevenser upp, som visar vad som kunde ha hänt om regissören eller producenten hade haft tid och lust och råd att göra den där filmen, i stället för att nöja sig med de där två slurkarna coca cola och tro att det ska lura oss att tro, att vi har fått något cinematografiskt till livs.

Göran Sommardal, SR Kulturnytt
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".