Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Scen

Mor Courage spelas tvärtemot Brecht

Publicerat tisdag 9 februari 2010 kl 08.00
Mor Courage och hennes barn. Foto: Martin Skoog.

Bertolt Brechts pjäser spelas så sakteliga alltmer igen, Puntila/Matti spelas på Stockholms stadsteater och nu hade Mor Courage och hennes barn premiär på Orionteatern i Stockholm, i översättning av Ragnar Lyth och Jan Mark, regi Lars Rudolfsson och med ny musik av Savannah Agger.

Egentligen passar Brechts teatersyn rätt väl överens med vår tids, hans förfrämligande och distanseringar från inlevelse i rollen, att liksom stiga in och ur skeendet och titta på det hela, borde passa som handen i handsken med modern teater. Desto märkligare är att man ofta spelar hans dramatik helt tvärtom, i alla fall är det så jag tänker när jag ser Lena Strömdahls Mor Courage komma i sin husbil körande rakt in från gatan in i Orionteaterns stora råa teaterlokal.

Det är på ett sätt inget fel på inramningen med bilen, de smutsiga kläderna, barnen som ser ut att verkligen kunna ha tre olika fäder, Savannah Aggers nykomponerade musik och känslan av att detta kan utspelas varsomhelst från Balkan till Afghanistan. Felet är att det inte blir så mycket mer, själva spelet känns som det utspelas i en bubbla utan riktning eller tanke.

I och för sig är Brecht precis som Strindberg så bra att replikerna räcker långt, men inte hur långt som helst. Och här verkar man förlita sig på att de sceniska effekterna ska bära berättandet, men man blir faktiskt mest sur när det väller in kalluft så man sitter och fryser i salongen eller så börjar man fundera på hur många sätt bilen kan köras runt och parkeras på.

Till slut väller det in en jätteskock barn som läser Brechts dikt Barnkorståget, och viss är dikten gripande och visst är mängden av barn vid första anblicken mäktig, men även här blir tyvärr känslan att det är sökandet efter effekten som styrt.

Jag vet inte i vilken tidochrumsficka den här föreställningen har fastnat i, men någonstans där det inte är 2010.

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".