Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
lyrik

Lakoniskt pågående Aftonsånger

Publicerat tisdag 9 februari 2010 kl 10.58
Bengt Emil Johnson. Foto: Cato Lein.

Naturen är inne, och det sägs att naturdyrkan är vår nya religion. Och poeten Bengt Emil Johnson han brukar räknas som naturlyriker, men säger själv att han lika gärna kan kallas kulturlyriker. Det stämmer förstås: ingen natur utan kultur, åtminstone inte när det finns människor i närheten. Bengt Emil Johnson debuterade 1963 och vid mitten av 70-talet hade hans poetiska fokus hade förskjutits från sextiotalets konkretism mot naturlyrik. Och efter si sådär en 25 diktsamlingar utkommer han nu med Aftonsånger.

När jag läser Bengt Emil Johnson tänker jag att den starkaste länken mellan natur och kultur måste vara musiken. Johnson har en bakgrund som kompositör, i koppling till konkret poesi, och det märks i hans dikter. Det är det här experimenterande draget som gör att hans poesi alltid känns aktiv och ny. Dessutom har han ett stort intresse för fågelläten och deras musik, och också för frånvaron av fågelläten som borde finnas där, det vill säga för tystnaden som brist.

Men jag har ingen aning om hur en nattskärra låter eller borde låta, inte en törnsångare heller, så när Bengt Emil Johnson refererar till såna ljud borde min lyssnande hjärna vara blank. Det är den inte, och där ligger den musikaliska hemligheten i den här diktsamlingen: på något vis lyckas poeten gestalta fågelljuden så att jag hör dem utan att veta hur de ska låta. Jag lockas att uppfinna ljuden själv.

Jag försöker hitta ordet för hur rösten i Aftonsånger ser på naturen: inte tålmodig precis, inte cool, nej, snarare lakonisk. Dessutom finns det ett nyckelord i boken, nämligen ordet "pågår". Som här, ur en typisk dikt: "Det är uppehåll. Som vanligtvis. Det pågår (vilket ofta har framhållits) men mestadels består pågåendet av uppehåll." Det här lakoniska pågåendet som Bengt Emil Johnson skriver fram känns så nära en sann bild av den oberoende naturen man kan komma. Naturen pågår, och den kommer att fortsätta pågå vad vi än ställer till, bortom det aktiva eller passiva, bortom påverkan och styrning.
   Därmed inte sagt att den kommer pågå på ett sätt vi gillar. Naturen kommer att överleva kulturen, inte direkt med avsikt, bara sådär i den pågående förbifarten. Och vetskapen om hur skör kulturen är ligger hela tiden som ett sorgset soundtrack bakom Bengt Emil Johnsons dikter. För, som han skriver i en annan dikt,:"Allt är alltid på väg".

Aase Berg
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".