Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film

För mycket luft i Farsans låtsasmage

Publicerat torsdag 11 februari 2010 kl 07.46

Filmregissören Josef Fares debut och genombrott med Jalla, jalla år 2000 innebar också publikens första möte med Jan Fares, Josefs pappa, och med hans mage som han buffar omkull folk med. Jan Fares har efter det också haft roller i sonens filmer Kopps och Leo och i nya rollen som cykelreparatören Aziz, är det han som är Farsan i filmen med samma namn. I andra rollerna ser vi Hamadi Khemiri, Torkel Pettersson och Nina Zanjani.

Visst förtjänar Jan Fares en egen film. För det är med en sällsynt suveränitet han höjer ett ögonbryn, drar handen genom håret eller sitter på en cykel. Aziz är farsan hela dan och mer specifikt farsa till Sami och snart också farfar till Samis barn. Fast Samis fru Amanda är ju inte med barn utan har en kudde på magen för att lura Aziz. Egentligen ska de adoptera. Det är en komplikation.
   En annan är att Aziz chef, Jörgen, fått för sig att han inte tillräcklig mycket man för sin fru - att hon vill mer, eller kanske vill ha grannen. Så Aziz ställer upp för att Jörgen ska bli hårdare.

Josef Fares är en genuint sympatisk regissör, hans människosyn är vänlig, hans blick är förlåtande. Och han kan skriva komedi, så frågan som infinner sig när man ser Farsan är varför han inte gör det. Det är roligt när det ska vara det, som när Jörgen begår ett sexuellt och gastronomisk övergrepp på en sallad - men det är inte fler gags än att de ryms i trailern och det mellanmänskliga milda drama som ska fylla ut däremellan, det är för lojt.

Det flesta tankar stannar på synopsisnivå, tillsammans med konturerna av Jörgen, Sami, Amanda och de andra. Det kan i och för sig vara en poäng, för Josef Fares är nog inte ute efter att utveckla sina rollfigurer. Snarare talar väl filmen om att vi inte ska tro så mycket om folk, om vad farsan vill eller frun tycker. Det där är ändå mest i ditt eget huvud, så gilla läget. Och ja, det är återigen en sympatisk tanke.
   Men när man skildrar inbillningar krävs också inbillningskraft och när vi i publiken inte för en sekund kan lockas tro att den här genomfine farsan har något som helst problem med att få ett adoptivbarnbarn, då har filmen ingen grund att stå på, och blir också den mest av allt en låtsasmage.

Måns Hirschfeldt, SR Kulturnytt
mans.hirschfeldt@sr.se

Share

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".